400-årsjubileet

Den som äger jorden har makten

400-årsjubileet Artikeln publicerades

I snart 60 år har greve Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister och frun Alice styrt på Trolle Ljungby slott. Förvaltat främst, säger hon. Utvecklat efter den tid vi lever i, säger han. Hemmet är deras på alla sätt, men samtidigt bara till låns av generationer före och efter.

Lite som en isolerad värld, bortglömd av 2000-talet, ligger det där. Slottet, det vackra. Anorna sträcker sig vida över den lätt kylslagna vallgraven, den vårdoftande trädgården och de öppna ängarna. Redan på 1200-talet fanns här ett gods och även om det nuvarande slottet ”bara” bär runt 400 år på sina tegelklädda väggar, är historien närvarande.

Men för den som tittar lite närmare, bortom det gamla teglet och de fint restaurerade längorna, syns nutiden. Traktorer och mjölkningsmaskiner har tryckt undan mankraften. När Hans-Gabriel var ung handmjölkades korna och man hade tolv par hästar som användes i jordbruket, med tillhörande drängar.

– Nuförtiden är allt mekaniserat. Nästan för mycket, tycker han.

Det skulle kunna vara som att leva i ett museum, varken Ikea eller minimalistisk ny design passar i den här miljön. Frågan är om man ens kan skapa en privat, egen prägel. Alice låter förstå att det tog henne några år innan hon kände att slottet var hennes att leva i.

Vi går fyra, fem halvtrappor upp, ”de som undrar hur jag kunnat hålla mig så pigg och smärt, skulle gå upp och ner i dessa trappor några gånger varje dag”, konstaterar grevinnan och klättrar galant vidare över trappsteg som breda och kyliga håller tyst med vad de genom åren burit, går över tjocka mattor som bereder nya generationer välkomnande.

I biblioteket är väggarna fyllda, från det knarriga golvet till det höga taket, med gamla läderinbundna böcker, flera med förgyllda ryggar. Många detaljer har flera hundra år på nacken, även om danskarna hämtade så mycket löst de kunde under skånska kriget, när slottets herre satt fängslad. Saker, möbler och böcker som är kvar i Danmark än i dag.

Från ovan spiselkransen blickar nuvarande grevens förfader ner i en tid han inte hade känt igen. För känslan är trots allt nu. Här lever människor, inte några historiska figurer. Och greven själv är måttligt road av sin egen historia. Nog känner han till den och visst finns en stolthet över farfars far som var landshövding i Kristianstad vid förra sekelskiftet. Men leva i det? Nej. Han skrattar gott åt frågan om han själv haft ambitioner att bli landshövding och skakar energiskt på huvudet.

– Jag har haft fullt upp här, med företaget, och med alla andra uppdrag jag har haft. Det som har varit har varit. Familjens historia är något jag alltid känt till, så det är en naturlig del av livet. Ingenting jag går och tänker på.

Så han reagerar inte nämnvärt på att en del av rådhuset i Kristianstad kallas det Wachtmeisterska huset, för honom är det främst ett hus av nödvändighet från tiden då man fick åka häst och vagn till staden – en lång sträcka som ju krävde övernattning.

– Men visst hade de reell makt, min makes farfars far fick tåget att stanna i Valje där han bodde om somrarna, så att han kunde få sin post från residenset, lägger Alice till.

Och med makt, är hon noga att påpeka, kommer ett stort ansvar. Att tänka långsiktigt, se till fleras bästa. Vårda och utveckla för framtiden. Därför finns en viss oro för utvecklingen i detta nya sekel. Fideikommissen är kopplad till Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister som person, och kommer inte att ärvas. Vad han tycker om det? Han plirar en stund med pigga ögon, rycker sedan på axlarna i en lätt nonchalans som är framprovocerad av beslutsfattarna. Det är som det är.

– Det är så det är bestämt, inget jag kan göra något åt.

Alice berättar hur hon, under sitt ständigt pockande uppdrag i Stockholm som överhovmästarinna hos kungafamiljen, träffat på de personer som fattade beslut om fideikommissens avskaffande.

– Det har väl inte blivit riktigt som de tänkt sig. Det är svårt att skifta sådana här egendomar i arvsskiften.

Hon berättar om herrgårdar och slott som står tomma i främst mellansverige, där ingen bor eftersom ingen har haft råd att lösa ut sina syskon, där husen förfaller, där kulturhistoriska skatter skingrats för vinden när fyra barn ska ärva. Hur den moderna tiden inte tar hänsyn till det som tidigare generationer lämnat efter.

– Dessa egendomar behöver hållas samman, styckas de av går de inte att sköta. Det är inte gratis att underhålla de här gamla slotten.

Paret berättar hur grevens föräldrar lade upp ett ambitiöst renoveringsprogram, ett rum per år. Fönster ska bytas ut, värme dras in. Gamla tapeter renoveras, nya stämma överens med husets stil. Alice funderar med ett liv som slottsfru i kroppen.

– Frågan om godsens överlevnad hänger till stor del på de moderna unga kvinnorna. Vi i min generation var gratis arbetskraft åt staten, säger hon med ett skratt inte helt utan beska.

– Vi har utan ersättning jobbat med att hålla byggnader som denna levande. Det tar en vecka att storstäda här och jag hade förr ofta folk i maten. Är de moderna unga kvinnorna, kanske med fin utbildning som de har studieskulder för, beredda att ta det steget?

Varken greven eller grevinnan tror det. Och hur den framtiden då ser ut, för de stora kulturbärande egendomarna, vet de inte.

Man måste komma ihåg, påminner greven där han bekvämt tillbakalutad i fåtöljen likt en tonåring slängt benet över armstödet, att verksamheten måste gå runt. I dag innebär det stora sammanhållande arealer och en aktiv professionell skötsel. Och aktiv är han.

– Jag har passerat de 90, men jag är nere på kontoret varje dag, säger han och pekar bortåt längorna utanför slottet.

Vilken roll Trolle Ljungby slott spelar i nutidshistorien finns det flera röster om. Men för grevparet är närområdet av otrolig vikt. Alice Trolle Wachtmeister satt i fullmäktige för Trolle Ljungby kommun när hon först kom till slottet för 60 år sedan, när den slogs samman med Fjälkinge kommun fortsatte hon sitt engagemang. Greven blev arg när kommunen häromåret lade ner skolan, en av Sveriges äldsta. Så han bjuder friskoleföreningen som tagit över skolan på hyran, om de bara håller snyggt omkring sig.

– Det ska lukta barn i den skolan, säger Alice och berättar levande om de besök hon då och då gör i klasserna.

Att hålla bygden vid liv är viktigt. Att hålla samman byn Trolle Ljungby, för många synonym med slottet och dess ägor, är viktigt. Makten som följer med handlar om att våga utveckla, men också om att inte vika sig för nycker eller vad andra tycker. Mycket handlar om att förvalta.

Det handlar om att bruka jorden. Om att ha kvar böckerna om kemi på hyllorna, även om de är skrivna på franska och ingen längre läser dem med behållning. Om att damma stora salongen där nere, så att inget börjar lukta förfall. Om att låta labradoren Susa ligga på den tjocka mattan hos husse, om att ha foton i fönstersmygen. Om att leva sitt liv mitt i andras förväntningar.