Ann-Marie Pålsson

Superstaten USA sviker ideal

Ann-Marie Pålsson Artikeln publicerades

Jag har alltid varit en stor vän av USA, fascinerats av amerikanernas sätt att tackla de utmaningar de ställts inför.

Inget är omöjligt. Med god vilja och hårt arbete kan det mesta ordnas.

Deras politiska system tjänar som föredöme för mig. Det har byggts på insikten att bara makt kan makt bekämpa. Delning av makt kopplat till ett tydligt ansvarsutkrävande är följaktligen ledstjärna för konstitutionen.

Amerikanernas syn på företagare är beundransvärd. Lika naturligt som det är för dem att beundra den som lyckats, lika självklart är det att ge den som misslyckats nya möjligheter.

Deras forskningskultur belönar kreativitet och nyfikenhet och motarbetar effektivt osunda beroendeförhållanden mellan mästare och gesäll. Men den maktarrogans som USA utvecklat på senare år har grumlat min syn på landet. Inte minst det sätt på vilket de behandlar de som vågat berätta om vad som pågår bakom kulisserna är oroande.

Bradley Manning,Julian Assange och Edward Snowden gjorde det och utmanade den amerikanska självbilden. Manning dokumenterade hur amerikanska soldater i krigets Iran sköt ner en grupp oskyldiga människor. Julian Assange spred via sin skapelse Wikileaks dessa bilder över hela världen. Edward Snowden avslöjade hur USA kränkte de mänskliga rättigheterna genom att med den moderna teknikens hjälp ägna sig åt globalt spioneri av oanad omfattning.

Alla tre riskerar mycket långa straff om de ställs inför det amerikanska rättssystemet. Manning är redan där och efter tre år i fängelse är hans fall på väg att avgöras. Går det som många amerikaner vill får han spendera resten av sitt liv i fängelse. Ty en soldat får inte skvallra – ens om det rör sig övergrepp som strider mot internationella konventioner. Det tros skada landet. Många amerikaner ser därför Branning som en landsförrädare. Motsvarande närmast skoningslösa synsätt gäller Snowden.

Den juridiska grunden för att straffa dessa ”visselblåsare” är den sekretess som gäller soldater likväl som anställda vid säkerhetstjänsten.

Sekretessförbindelser är här problematiska. Ty vad ska vi ha internationella konventioner om mänskliga rättigheter till när nationella sekretessförbindelser rättsligt sett går före dessa? När man med dess hjälp kan straffa den som avslöjar en förövare medan förövaren går fri?

Det mest upprörandeär dock västvärldens tystnad. Bara ljum kritik och vad gäller Snowden och Assange har några erbjudande om asyl inte kommit från något västland. Tvärtom bidrar de istället på olika sätt att få dessa utlämnade till USA.

Tänk om Manning varit en rysk soldat som avslöjat ryska övergrepp på oskyldiga tjetjener och tänk om Snowden varit kines som avslöjat omfattande kinesiskt spioneri! Hade inte indignationen i väst varit enorm och kritiken skoningslös? Och säkert hade väst bums erbjudit visselblåsarna asyl.

Men när övergreppen görs av USA är tystnaden närmast total i västvärlden.

Bara en superstat kan behandlas så!