Södersjukhusets akutmottagning är en av två mottagningar som tar emot akut skadade i Stockholms innerstad. Offer för gatuvåldet är mottagningens största enskilda diagnosgrupp.

Sören Carlsson Sanz är chefssjukskötare på Södersjukhusets akutmottagning. Tidigare hade han motsvarande arbete på nedlagda Sabbatsbergs akutmottagning. Där initierade han två studier om gatuvåldet och en undersökning är genomförd på Södersjukhuset. Rapporten från Södersjukhusets undersökning Storstadsvåld, en undersökning vid Södersjukhusets akutmottagning, kom år 2000. För varje undersökning har gatuvåldet bara blivit värre. Dels har antalet fall vid varje undersökning kraftigt ökat, dels har våldet brutaliserats.

Särskilt anmärkningsvärt i den senaste undersökningen är, att de unga offren blivit fler. I Södersjukhusets undersökning utgjorde ungdomar mellan 15 och 17 år åtta procent av fallen. Vid undersökningarna som gjordes vid Sabbatsbergs akutmottagning kunde antalet ungdomar inte ens räknas i procent. Vid ett telefonsamtal som jag hade med Sören Carlsson för ett par veckor sedan, berättade han för mig, att en ny undersökning skulle starta på Södersjukhuset i februari månad. Arbetshypotesen är tyvärr inte, att man tror på "vackrare" siffror vid denna gång.



Gatuvåldet har blivit fegare i den meningen att det vid vartannat misshandelsfall är fler gärningsmän än en. Det har blivit grövre på så vis att tillhyggen används i mer än hälften av fallen. En annan tendens är att det blivit fler kvinnor både bland gärningsmän och offren.

När det gäller misshandel finns två typer av våld; det som dominerar är trubbigt våld till exempel kombinationen knytnävsslag och sparkar, samt penetrerande våld. Knytnävsslag är allra vanligast.

Det vanligaste penetrerande våldet i Sverige är stickande eller skärande med kniv och kniv är det vanligaste mordvapnet. I cirka 10–20 procent av alla misshandelsfall förekommer penetrerade våld, medan 70–80 procent är trubbigt våld.

I Södersjukhusets undersökning har kombinationen av flera tillhyggen/vapen ökat i jämförelse med undersökningarna från Sabbatsbergs sjukhus.

Andra ovanligare typer av våld kan vara struptag, tårgas, brännbara ämnen, ryck i hår och skottskador. Det är fortfarande förhållandevis ovanligt med skottskador i Sverige och i övriga skandinaviska länder. I detta sammanhang har vapenlagstiftningen stor betydelse. Ökad tillgång till skjutvapen i samhället leder till fler skottskador, avsiktliga eller oavsiktliga.

Anmärkningsvärt och skrämmande är, att vid Södersjukhusets undersökning är det en minskning med 15 procent av sparkar och knytnävsslag till förmån för tillhyggen och vapen.

Cirka 40 procent av offren polisanmäler inte det som har hänt.

Därför att de själva kan vara gärningsmän. Andra skäl till att inte polisanmäla är att man är rädd för gärningsmannen eller att man inte tycker det är någon idé att anmäla.

Att nästan hälften väljer att inte polisanmäla misshandeln gör att den officiella kriminalstatistiken blir missvisande. Det är en förklaring till att kriminologer som bara går efter polisanmälda brott ibland i olika "tv-soffsprogram" hävdar att våldsbrotten inte har ökat.



Våldets verkningar är i dag ett av våra stora folkhälsoproblem. Till Södersjukhuset inkommer till exempel betydligt fler personer som utsatts för våld, än patienter med de vanligaste diagnoserna som stroke, hjärtinfarkt, astma och diabetes.

Det som har initierat mig att skriva den här debattartikeln just nu och peka kortfattat på undersökningarna vid Sabbatsberg och Södersjukhuset är, dels att dessa undersökningar är de enda som finns med den tyngd och omfattning som de representerar, dels att kampen mot våldet för aldrig upphöra om vi vill nå förändring.

Enligt min mening kan stora samhällsekonomiska vinster erhållas och mycket mänskligt lidande förebyggas.



Christer Olsson