I dag besöker jag Kristianstadsdagarna, bland annat för att berätta om min nya bok Från Vittsjö till världen – om global apartheid och alla oss som vill någon annanstans. Det är en bok om de resor jag har haft möjligheten och förmånen att göra under mina år som politiker, aktivist och riksdagsledamot.

Jag tar med läsaren till Bagdad, Tijuana och Dar es-Salaam, men också till Trollhättan, Örebro och Hässleholm. Jag har skrivit boken för att jag vill visa att det faktiskt går att förändra världen. Allt för många människor, och allt för många politiker, debattörer och tyckare, verkar tro att allt är förutbestämt, att inget går att förändra och att maktlösheten är det enda som är ovanifrån givet.

Inget kunde vara mer fel. Sedan millenieskiftet har vi sett tre stora folkrörelser mobiliseras i Sverige. Först kom Attac och rörelsen för global rättvisa. Tack vare den har Sverige nu börjat arbeta för en internationell skatt på flygbränsle, en försiktig skuldavskrivning har kommit till stånd och biståndet har höjts till en procent.

Därefter följde den enorma rörelsen mot kriget i Irak. I Sverige fick den regeringen att svänga från försiktigt stöd till krigsplanerna till avståndstagande. Bara folkpartiet kvarstod vid att Sverige skulle skicka trupp till krigets helvete. Så kom rörelsen för en human flyktingpolitik och en tillfällig lagstiftning gav många människor nytt hopp och en ny möjlighet. Och i Almedalen blev det klart att också kraven på en rättvis beskattning av boendet börjar höras in till makten, fastighetsskatten ska avvecklas – det handlar bara om metod och tidplan.



Vi är långt ifrån framme. I min bok beskriver jag en värld som närmast kan beskrivas som apartheid. Var man föds avgör vilka möjligheter man har. Orättvisorna består och förstärks av klimatkatastrof och hivepidemi. Kriget mot Irak blev av, har skördat tiotusentals, kanske hundratusentals, civila liv och ackompanjerats av tortyr och övergrepp.

Runt EU växer en fästning upp som gör det allt svårare för den som måste fly från förföljelse, kvinnoförtryck eller misär och driver människor till sexslavhandel. 2000-talet kännetecknas av murar. I min bok beskriver jag dem bildliga och bokstavliga, dem som vi anar och dem som vi ser i betong på Västbanken, mellan USA och Mexiko eller i de spanska enklaverna i norra Marocko där flyktingar skjuts ihjäl av EU:s kontrakterade vakter.

Murarna och motsättningarna som synts långt bort har också fortplantat sig ner i våra trygga länder. I folkhemmet rivs allt större revor upp mellan dem som har och de som står utanför. Diskriminering, arbetslöshet och murar syns också här.



Men när jag nu lämnar riksdagen för att söka nya utmaningar och skaffa ett riktigt jobb och rikta erfarenheter så gör jag det inte med bitterhet eller cynisk uppgivenhet. Tvärtom, om det är något jag är trött på så är det just misstron mot att det går at påverka.

Visst går världen att förändra. "Alla vi som vill någon annanstans" har i historien gång på gång visat att vi kan ta makten och förändra våra och andras förutsättningar. Vi kan göra det igen. Det finns förslag för att få bukt med arbetslösheten, ta itu med diskrimineringen, överbrygga klyftorna, tackla växthuseffekten. Det som behövs är den politiska viljan.

Titeln då? Från Vittsjö till världen. Förutom att Vittsjö är en av klotets vackraste platser och borde nämnas minst i ett dussin boktitlar så försöker jag med min titel och inledningen av min bok något alldeles grundläggande. Vi människor behöver någonstans att bottna. Vi behöver en trygghet. Det kan vara en plats, en vän eller kanske en synagoga, kyrka, tempel eller moské.

Men ska vi våga möta nya människor, anta dem som våra likar och klara av stora utmaningar måste vi ha tryggheten i botten. Det är en viktig utgångspunkt att ha när man diskuterar hur skolan ska fungera, hur försäkringssystemen ska vara uppbyggda eller hur rasism och fördomar kan tacklas. Och det försöker jag göra i min bok och med dem jag möter i Kristianstad.



Gustav Fridolin