"A rose is a rose is a rose is a rose" är den kända raden ur Gertrude Steins dikt "Sacred Emily". En dikt som gjorde rosen röd för första gången på hundra år, enligt författaren själv.

Myten om Gertrude Stein lever ännu, en kulturprofil i 1920-talets avantgardekretsar i Paris. Tillsammans med älskarinnan Alice B Toklas arrangerade hon legendariska mottagningar på Rue de Fleurus. Hon geniförklarade sig själv, omgav sig med kända konstnärer som Picasso och Matisse och tog själv den plats hon ville ha. Kanske står myten i vägen för hennes radikala litteratur?

– Det finns en fixering vid hennes gestalt som det är svårt att komma förbi. Men kanske är processen en del av läsningen, att komma förbi hennes person. I viss mån var hon medveten om det själv och gestaltade gärna sig själv som geni. Hon försökte aldrig dölja sitt sociala författarjag.

Det säger poeten Ida Börjel, som skrivit förordet till "Ida. En roman" som skrevs under upptakten till andra världskriget och publicerades i USA 1941. Under senhösten kom den på svenska.

– Jag vet och vill att hon har påverkat mitt eget skrivande. Det är inte lätt att skapa litteratur som rubbar läsaren, inte bara intellektuellt utan känslomässigt också, säger Ida Börjel.

Myten om privatlivet tar lätt över, men samtidigt är Gertrude Stein sin litteratur. Sitt stora genombrott fick hon med en bok om sig själv, som dock fick titeln "Alice B Toklas självbiografi". Genom att skriva sin livskamrats biografi kunde hon utan att det lät alltför drygt framhäva sig själv och sin begåvning. Judisk, självironisk humor, men inte utan allvar.

Gertrude Stein levde hela tiden nära konsten, och hennes texter jämförs ofta med kubismen. En bild visas aldrig ur bara en vinkel, fraser tas om, meningar blir som byggstenar som flyttas runt och bearbetas. Eviga upprepningar fick författaren själv ofta höra. Intressant, var hennes replik, själv såg hon inte en enda upprepning. Hon såg likheter med filmen. I varje omtagning, liksom i varje filmruta, finns en minimal – men avgörande – skillnad. Ida Börjel jämför med viskleken, där varje upprepning medför en liten förändring. Till slut berättas en annan historia.

Romanen "Ida" handlar om en rastlös skönhetsdrottning som ständigt rör sig från stad till stad. Texten är nästan barnsigt enkel, rensad från förskönande, distraherande beskrivningar. Ironi och symbolik är bannlyst.

Skiljetecken var Gertrude Stein heller aldrig mycket för. Vad är det för vits med frågetecken, man kan ju se om meningen är en fråga? På samma sätt såg hon kommatecknet som överflödigt, en påtvingad andningspaus som stör läsaren.

– Första boken jag fick i min hand var "Alice B Toklas självbiografi". Efter de första 30 sidorna blev jag lite sur. Min hjärna kunde inte greppa hela det projektet, det slutade med att jag lade boken åt sidan och vägrade läsa den. Senare kom jag fram till att det mest var jag som förlorade på det, säger Ida Börjel.

Fortfarande är Gertrude Steins texter besvärliga för henne. Men energin och de många idéerna i texterna smittar av sig.

– För mig handlar det mycket om ärlighet, hon visar hur litteraturen kan vara undersökande, lekfull och intressant på samma gång. Hon tänjer på gränser på ett sätt som är väldigt bejakande. (TT Spektra)

Elin Viksten