I en debattartikel (24/2) skriver Benny Jönsson (s) och Anders Tell (s) om kollektivavtal. De menar att "kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter är det allra bästa sättet att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden". I artikeln talar de sig varma för den svenska modellen där arbetsmarknadens parter själva hanterar frågor på arbetsmarknaden, och att detta är att föredra framför lagstadgade minimilöner. Till att börja med vill jag slå fast att jag, liksom Jönsson och Tell, vill undvika statliga interventioner på arbetsmarknaden i det längsta. Det är alltid att föredra lösningar i det civila samhället, och avtalsfrihet är något vi bör högakta i Sverige.

Skulle en enskild arbetstagare bli medlem i ett fackförbund och välja att bli representerad genom detta förbund gör den ett medvetet och eget val att få sina intressen tillvaratagna av fackförbundet, och då har arbetsgivaren en förhandlingspart genom fackföreningen. Är det däremot så att arbetstagaren inte är medlem i något fackförbund och inte heller vill bli det vore det konstigt om fackförbundet börjar involvera sig i icke-medlemmars intressen. Det är när det finns representation på lika villkor mellan parterna som facket bör ha rätt att ingripa.



Kollektivavtal är en bra lösning i Sverige för många, men inte för alla. Det har vi de gångna månaderna sett otaliga bevis på. Företagare med nöjda anställda som velat göra rätt för sig har blivit försatta i blockad av fackförbund för att påtvingas kollektivavtal trots att de inte hade några medlemmar på arbetsplatsen med någon önskan om hjälp. Varför facket agerar som de gör har många undrat, och de själva har menat att de gör det för att arbetstagarna blivit förvägrade rättigheter. Men vilken rätt har facket att ingripa när arbetstagaren själv inte är medlem eller intresserad av fackets hjälp?

Det hela kan närmast liknas vid att tvinga alla arbetstagare att bli medlemmar i en fackförening på respektive arbetsplats för att tvinga fram representation. Något ännu mer nära i tid är det så hett omdiskuterade kårobligatoriet. Genom obligatoriet tvingas studenter att betala en avgift varje termin för att få ut sina betyg. Som tack för detta påtvingade medlemskap blir de representerade av kåren i högskole- och universitetsvärlden samt innehar rätt att rösta vid val till kårfullmäktige. Men det är fortfarande institutionellt tvång. Vill man bli representerad och få hjälp av fack eller studentkår är ett frivilligt medlemskap nära till hands, men varför fackföreningar ingriper på arbetsplatser utan medlemmar är märkligt. Såvida de inte är rädda för medlemstapp i stort och vill visa sin maktställning förstås.



Det är synnerligen viktigt att såväl arbetsgivare som arbetstagare tillåts verka och arbeta i ett gott klimat. För detta behöver vi en god närings- och företagarpolitik där vi satsar på att främja nyföretagande och där småföretag kan växa och bli stora. Men vi behöver också goda förutsättningar och villkor för arbetstagare. Problemet i dag är tyvärr att många står utanför arbetsmarknaden. Därför är det synd att facket i debatten ofta glömmer bort de som saknar arbete. Den nya regeringen har sjösatt en rad satsningar för att få fler i arbete. Däribland nystartsjobben som nu på allvar börjat marknadsföras, vilket är en satsning som syftar till att få fler av de långtidsarbetslösa in i arbete.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: kollektivavtal är bra för många, men inte för alla. Genom kollektivavtal tar de fackliga organisationerna visst ett stort ansvar, och på samma gång främjas en god diskussion mellan arbetsmarknadens parter. Men kollektivavtal ska inte komma av tvång, utan som ett frivilligt avtal mellan två parter.



Fredrik Axelsson