INDIEPOP

Montt Mardié

Clocks/Pretender

(Hybris)



Montt Mardié tar kastratfalsettotrenden ett steg längre på inledande "Too many songs unwritten". Självklart. Efter att ha åstadkommit ett av fjolårets bästa album undviker 23-årige David Pagmar fartblint den klassiska fällan att bränna allt krut på debuten. Uppföljaren är en hejdlös dubbel-cd, "Clocks" fullmatad med stororkester, "Pretender" ett duettalbum med några av landets främsta indieartister.

Kan man komma över egencovern på radiohitten "Drama", i ny orkestering och med ny text, så är det inte mycket som står i vägen för ännu en joyride med Montt Mardié. Han plockar, ibland frankt uppenbart, ur popmusikhistorien. Målar ljusblåa himlar i 60-talsstuk för att i nästa ögonblick rada upp ett helt storband. Men han gör det lika egensinnigt som de sirliga texterberättelserna. I storbandsarrangerade "1969" hamnar liveorkestern The Clocks i en sordinerad bakgrund, som ett fascinerande eko från svunnen tid.

"Travelers" är en sötsak spunnen av ett enkelt stråkkomp. "The windmill turns all the same" en fantastisk kombination av bombastisk ballroom- och cirkusorkester i ett.

Duettplattan är betydligt mer avskalad och förvaltar den elektroniska popen, där Andreas Mattsson och Pagmar i "Surprised" dukar fram en skimrande sångcocktail av lika delar ung Dylan som ofärdig Chris de Burgh.

Le Sports Fredrik Hellström botaniserar i tidiga Pet Shop Boys på "Metropolis" medan The Legends leder in Montt Mardié i en futuristisk, mörk Depeche-skog på "Hurry home".

Lisa Appelqvist