Slår ihop "Biblioteksmysteriet". Lilla E suckar förnöjt. Långt innan slutet hade hon räknat ut vem som tjuvat de ovanliga böckerna i den lilla staden Valleby.

Deckargåtor för de minsta går som smör i solsken. "Mumiemysteriet", "Tågmysteriet", "Saffransmysteriet", "Guldmysteriet", "Tidningsmysteriet", "Cafémysteriet" och "Biografmysteriet". Böckerna älskas av våra yngre kluriga barn men tar de aldrig slut? Och de är ju så lika!



Upprepning är underbart. Som barn kunde jag berättelsen om Sovdjuret Fingal (av Barbro Hörberg) utantill och som vuxen finns handlingen i samtliga Sjöwall-Wahlöö böcker inbankade i hjärnan efter tiotalet omläsningar. Martin Beck och Gunvald Larsson är mina följeslagare och drömmen om att vara ett Sovdjur finns kvar.

De gångna månadernas barnlitteraturdiskussion har inte i första hand handlat om lättsmälta, upprepande serier med trygga karaktärer som Martin Widmarks Lasse, Maja och polismästaren med Helena Willis knotiga men charmiga illustrationer. Visst, Ulf Stark har hunnit ut en vända och gett "läsfrämjandet" en välbehövlig verbal dissekering. Men annars har diskussionen koncentrerats till svenska barnboksinstitutets undersökning som visade att barnlitteraturens mammor det gångna året ofta skildrats som inkompetenta. Barnen har däremot, om än utsatta, varit starka överlevnadskonstnärer som fyllt tomrum när vuxenvärlden brustit.



Är den goda berättelsen upprepandet, en fjärran flykt eller en normerande pekpinne? Genom vänskapskretsen gick beundrande utrop över "Bitterfittan", denna utlämnande roman som satte fingret på illusionen om det jämställda Sverige. En vän berättar att hon grät när hon läste, igenkännandet i hur huvudpersonen rannsakar sitt ojämställda förhållande och hur hon utnyttjas av den hon älskar (med) gick rakt in i hjärtat. Romaner som säger något om vår samtid, en spegel att blicka in i och hitta delar av vår egen berättelse.



Samtidigt har vi generationsöverskridande älskade deckare som Stieg Larssons trilogi. Klart finns igenkännanden också här. Men de flesta läser om Lisbeth Salander för att få rysa, lämna det fysiska rummet och med tydliga motsatser vrida och vända på vedertagna perspektiv.

Unga människor använder de många vägar som finns att skapa egna berättelser, uttrycka sin egen identitet. Vi vill alla hitta oss själva, höra vår berättelse och söka våra ord. "One day your story will be told" sjunger populär pojkpop-stjärna och jag tror det är ett budskap som vi vill tro på.

Bloggar i hundratal blinkar förbi där barn och ungdomar publicerat introverta bildsekvenser eller ord som påminner om överlevnadskonstnärernas kämpande i ungdomslitteraturen. Men här finns också glada kaninberättelser och avancerad mystisk Manga i semiprivata nätbaserade dagböcker. De inkompetenta struliga vuxenfigurerna i barnlitteraturen är såklart en framgång. För vilka barn lever egentligen i Bullerbyn? Men upprepningen, igenkännandet och det bekväma och välbekanta kommer alltid att älskas. Just nu bryter barn samman av nyheten att de behöver vänta på nästa Lasse-Maja roman, "Kyrkomysteriet", till i november... Eller var det "Campingmysteriet"?