Gutenberg & co insåg inte potentialen med sin egen uppfinning utan försökte i största möjliga mån efterlikna de befintliga handskrifterna Resultatet blev omständliga sättningar där massproduktionen inte kunde utnyttjas.



Det är förunderligt hur låst boken sedan dess har varit inte bara till sin kodexform utan också till sin satsyta.

Det har givetvis funnits de som genom århundradena har utmanat formen och till dessa kan definitivt Charles Bernstein räknas. Bernstein är mest känd för sin koppling till tidskriften L=A=N=G=U=A=G=E, som i sin tur har kommit att ge namn åt hela den poesirörelse som brukar kallas för languagepoeter eller språkpoeter.

Bernstein har inom såväl sin poesi, estetik och redaktionella praktik problematiserat områden som grafisk utformning, översättning och rättstavning (områden inom vilka konventionerna ifrågasätts och gör det allt annat än enkelt för den framtida analytiska bibliografen).

När Bernstein nu för första gången i bokform utkommer på svenska är det i urval, översättning och med introduktion av OEI-grundarna Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson. "De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropik - erna" fungerar både som introduktion och fördjupning av Bernsteins författarskap, från 1978 (samma år som L=A=N=G=U=A=G=E började utkomma) till 2006 då "Girly Man" kom. Här presenteras både dikter, poetik, essäer och samtal av och med Bernstein som framstår som en av de viktigaste poesiteoretikerna inom det engelska språkområdet.

Dikterna bygger på språkligt material, find poems med mera, där vi finner likasinnade efterträdare i svenska poeter som Ulf Karl Olov Nilsson och Jörgen Gassilewski. Personligen tycker jag att dikterna här inte står sig lika starkt som de lika lättsamt som utmanande skrivna, och lika underhållande som tankväckande, essäerna där Bernstein diskuterar elitism, ljud, poesi och politik, språk, kritik och får utrymme att tillämpa sin poetik på sin egen text.

Även om många svenska kollegor och efterträdare redan har läst Bernstein på originalspråk är jag övertygad om att "De svåra dikterna anfaller, eller Högt spel i tropik - erna" kommer att spela en betydande roll för svenska poeter och i slutändan också för den svenska poesin.



Likaså känns det som att Bernsteins idéer kring redaktionella teorier har spelat en betydande roll också för redaktörerna, vilket bland annat kan märkas i Jonas (J) Magnusson långessä - som löper i det nedre av de fyra textblock som sidorna är uppdelade i - om redaktionell estetik från det ungefärligen samtidigt utgivna senaste numret av tidskriften OEI (#37-38) på samma tema.

Redaktörer för numret är Karl Larsson och Frans Josef Pettersson som enligt sitt eget förord "är intresserade av redaktionen som arbetsplats, omkopplingscentral och förhandlingsplats; som ett rum varifrån praktiker och material låter sig bearbetas, undersökas, analyseras, examineras, sonderas, tolkas, förskjutas, omformas, revideras ".

Tydliga förebilder för Larsson/Pettersson är Bernadette Mayer och Vito Acconci och deras tidskrift "0 to 9."

Ett av numrets bidrag kommer också från Mayer och Acconci och heter "Between pages 29 and 30" och just där upphör artefakten och i det omöjliga rummet blir boken någonting bortom sin form - kanske litteratur, som i "det brännande mellanrummet från en bokstav till nästa". Den greppbara fysiska formen upphör och jag tänker åter på Gutenberg och hans kollegor och ser likheten med hur den elektroniska publiceringen idag befinner sig i sin inkunabelperiod och fortfarande slits med ett komplex att efterlikna kodexformen.



Då kliver Bernstein åter in, med en nyfikenhet och innovationsförmåga som påminner om David Bowies. Bernstein har flyttat ut dikten på internet där han är drivande bakom de viktiga hemsidorna Electronic Poetry Center och Penn Sound; helt i linje med hans diskussioner om att den "smala" poesin ska nå den stora publiken, men diskuteras kan också den vikt Bernstein lägger vid framförandet av poesin och uppläsningen, även om "rösten bara är en möjlighet för poesin, inte dess väsen".

Förhållande till grupperingar är intressant ur flera perspektiv, för även om Bernstein motsätter sig grupperingar är han en given del och representant för "språkpoeterna".

Jesper Olssons och Anders Lundbergs samtal med Bernstein som avslutar boken och som tidigare publicerats i det sjätte numret av OEI går att se som en sammanfattning för L=A=N=G=U=A=G=E, men kommer i framtiden också lika mycket kunna gå att användas för att forska kring och skönja ursprunget för tidskriften OEI och därmed samlingsplatsen för 00-talets kanske viktigaste svenska poesirörelse.



Från nummer 6 till nummer #37-38 syns en tydlig utvecklingskurva, ett förtydligande av en idé och vilja.

Poeter och skribenter kring OEI har motvilligt blivit placerade i ett fack i en gemensam rörelse. Kanske har således den decenniegamla tidskriften överlevt sig själv och sitt eget syfte - åtminstone så länge andra sätter epitet och stämplar dess medverkande. Dess avtryck och betydelse är i vilket fall odiskutabelt och själv finner jag att tidskriften fortsätter att utvecklas i samspelet mellan nymark-vinnande och kontinuitet (som med gästredaktörer som Larsson och Pettersson tillsammans med grundare Jonas (J) Magnusson). Och vikten av förlaget OEI editörs nödvändighet är 296 sidor Charles Bernstein bara ytterligare ett bevis på.