Sett i ljuset av den ryska inmarschen i Georgien kan man med detta som utgångspunkt fundera kring om världen har blivit så mycket annorlunda.

Det har den, om än inte i alla delar.



För 40 år sedan protesterade västvärlden lamt mot Sovjetunionen. Kärnvapensituationen under kalla kriget tillät inte annat. I realiteten innebar protesterna ingenting. Tjeckoslovakien var en lydstat och våldet ett medel för att återupprätta lydnad.

I år har omvärlden protesterat något skarpare. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice refererade till och med till just Prag när hon varnade Ryssland för att tro att man kunde gå in och ockupera ett annat lands territorium ostört.

Ändå har det varit mest prat. FN är, som vanligt, bakbundet. Georgien har fått lika lite skydd som Tjeckoslovakien fick. Det tog tio dagar innan försvarsalliansen Nato lyckades få till stånd ett krismöte. Georgien är en före detta sovjetisk delrepublik och våldet ett medel för att markera inom vilka gränser den mäktiga grannen accepterar att Georgien rör sig. Ett närmande till Nato accepteras inte. Inte heller ett återtagande av de i praktiken självstyrande ryska enklaverna Abchazien och Sydossetien. Tvärtom ser det nu ut som om Ryssland är på väg att erkänna deras självständighet.

Mest oroande är att Ryssland rustar och frånslår sig allt ansvar för utvecklingen. För ett par år sedan blev det känt att Ryssland storsatsar på kärnvapen. Dåvarande presidenten Vladimir Putin talade stolt om att man utvecklade ett kärnvapensystem som ingen annan har.

Och så har det fortsatt.

I början av veckan kom uppgifter om att Östersjöflottan är på väg att kärnvapenbestyckas på nytt. Detta antas vara en reaktion på den robotsköld Nato ska placera i sina medlemsländer Polen och Tjeckien.

Dessutom planerar Kreml att ingå en försvarspakt med Vitryssland, och svara med samma medel: man vill utveckla ett gemensamt robotförsvar.

Torsdagens uppgift om att Ryssland på samma sätt stärker sina militära band med Syrien är lika illavarslande. Ryssland förklarar sig med att man bara reagerar på att israeliska företag har hjälpt Georgien med militärfordon och vapen.

Hämnden blir att underblåsa den redan mycket instabila och svåra situationen i Mellanöstern.



I stället för att vara varsam om sina förbindelser västerut väljer således Ryssland att strunta i dem. I stället för att allvarligt begrunda situationens allvar efter Georgiens misstag att försöka ta tillbaka kontrollen över Sydossetien intensifierar man sina kontakter med tveksamma stater.

Ryssland är i dag ingen diktatur på samma sätt som 1968, men den demokrati som finns är långtifrån fulländad; man brukar tala om Ryssland som en demokratur:

Det finns inga fria etermedier. Den politiska makten finns hos ett fåtal personer. Parlamentet, duman, är lika mycket ett teatersällskap som den kinesiska folkkongressen.

Vitryssland kvalificerar dock lätt in i tyrannfacket, denna Europas sista diktatur. Syrien åsidosätter på samma sätt dagligen allt vad mänskliga rättigheter heter.

Kreml borde vara ner försiktigt med vilka vänner man väljer. Fast det har man å andra sidan aldrig varit.