Lättsinnet regerar
Publicerad: 11 september 2008, 01:15
Senast uppdaterad: 11 september 2008, 09:33
Senast uppdaterad: 11 september 2008, 09:33
Det är inte ofta det debatteras demokratifrågor i Kristianstads kommunfullmäktige. När så tillfälle gavs i samband med tisdagens hantering av begäran om en lokal folkomröstning kan man av längden på debatten få föreställningen att ärendet ventilerades grundligt. Så var det inte. Av den drygt tre timmar långa debatten handlade ungefär en tredjedel om saken, snällt räknat. I övrigt passade flera ledamöter på att argumentera för eller emot Kristianstad Arena.
Till viss del är det förståeligt. Den debatt som skulle ha handlat om arenan, i november 2007, var nämligen undermålig. Lågvattenmärket var när den gästande moderate riksdagsledamoten Göran Montan frustade från talarstolen och tyckte att nu fick det väl ändå vara nog med invändningar, allt var ju så bra. Då visste man fortfarande inte hur ekonomin skulle hanteras. Det räcker med en mandatperiod i Stockholm för Montans del.
I sak går det konstatera att det finns ett demokratiskt institut som majoriteten av de borgerliga partierna i Kristianstad tillsammans med socialdemokraterna anser är onödigt.
Den naturliga följdfrågan är då vilka frågor som lämpar sig för folkomröstning i Kristianstads kommun. Med utgångspunkt i arenafrågan kan man konstatera att ingen fråga göre sig besvär.
Nejsägarna hävdar nämligen å ena sidan att arenafrågan inte är av principiell natur, men att den å den andra är för komplicerad.
Den som anser att frågan privat kontra offentligt inte är en ideologiskt brännande fråga, som genomsyrar mycket av den politiska debatten i Sverige, måste ha vanan att befinna sig på en annan planet när inte Rådhuset föräras ett besök. Just detta handlar nämligen arenafrågan om. Ska kommunen satsa en halv miljard kronor av sina skattemedel, eller ska man agera i samarbete med näringslivet?
I förbifarten kan här konstateras att oppositionsrådet Heléne Fritzon (s) för en gångs skull erkände att hennes parti inte fullt ut följer sin skrivning inför valet 2006. Då talades det om en arena i samarbete med en annan aktör. Nu blir det en arena i helkommunal regi. Erkännandet kan tyckas gentilt, men i sak är det ingenting värt. Fritzon har nämligen inte för avsikt att låta gamla skrivningar styra hennes politiska beslut.
S-märkt ekonomisk politik förvandlas, som bekant, ofta till utgiftsfest. Detta tycks nu vara ledstjärnan för Fritzon som härförleden fann att några överskottsmål, det behövs inte.
Majoritetsledaren Bengt Gustafson (m) röt å sin sida från talarstolen om att nu skulle luften rensas på osanningar och hävdade att moderaterna visst gått till val på att bygga en arena, varpå han viftade med ett dokument och läste: "tillsammans med samhället". Inte heller Gustafson hänger upp sig på detaljer.
Men åter till kärnfrågan: att privat kontra offentligt är en fråga av principiell natur är klart, men är arenafrågan då olämplig att folkomrösta om eftersom den är så komplicerad?
Inte alls, alternativen är givna. Det behövs inga tolkningar av vad ett nej till en arena skulle innebära. Frågan skulle då i stället ha fått bli ett valärende. Nu blir det så ändå.
Om man ska se till partiernas insatser i tisdagskvällens debatt får både Ruzica Stanojevic (v) och Anita Zieme (mp) godkänt för sin energi. Trots närmast fientlig stämning i salen stod de på sig för folkviljan.
Sven Nilsson (c) tyckte att en folkomröstning hade varit legitim – om det hade varit nästan jämvikt i fullmäktige, inte annars. Att 64 procent av kommuninvånarna har sagt sig vilja folkomrösta nonchalerade han.
Pierre Månsson (fp) upprepade – meningslöst – att man som politiker måste våga och inte springa till folket och fråga.
Såväl kristianstadsbygdens framtid som åhuspartiet förlorade all trovärdighet som lokal-lokala partier. Lägg ned. Sverigedemokraterna visade att de är populister nog att ta över som främsta missnöjesparti.
Christina Borglund (kd) underströk vikten av att tillåta lokala folkomröstningar när de formella kraven är uppfyllda, som i detta fall. Hon hänvisade också till att samtliga borgerliga partier, på riksnivå, driver frågan om att stärka folkinitiativen.
Mathias Knutsson, den fritänkande centerpartisten med civilkurage, redogjorde glasklart för sitt principiella ställningstagande för en folkomröstning.
Fritzons utfall mot Knutsson för att han inte i förväg hade informerat om att han skulle gå emot majoriteten är obegripligt, om man inte vet att Fritzon helst håller sig undan från allmänheten. Redan i februari blev det känt att Knutsson var för en folkomröstning, då det omskrevs här på ledarplats. Fast, det är klart, Fritzon har valt bort Kristianstadsbladet och alla åsikter som kommuninvånarna ger uttryck för i denna tidning.
Och elitister som Fritzon behöver ju varken lyssna till folket eller bry sig om att informera sig om vad folket tycker.
Värre är att på kommunens hemsida beskrivs Knutssons besked som en "oväntad vändning". När ska kommunen börja rapportera om kommunala händelser på ett objektivt sätt?
Kristianstad Arena genomförs mot många kommuninvånares vilja. Priset är politiskt. Demokratiskt och ekonomiskt lättsinne är inga bra egenskaper hos den som vill bli omvald. Även om kampen om att låta folket avgöra arenafrågan är över lär arenan fortsätta påverka politiken i Kristianstad.
Till viss del är det förståeligt. Den debatt som skulle ha handlat om arenan, i november 2007, var nämligen undermålig. Lågvattenmärket var när den gästande moderate riksdagsledamoten Göran Montan frustade från talarstolen och tyckte att nu fick det väl ändå vara nog med invändningar, allt var ju så bra. Då visste man fortfarande inte hur ekonomin skulle hanteras. Det räcker med en mandatperiod i Stockholm för Montans del.
I sak går det konstatera att det finns ett demokratiskt institut som majoriteten av de borgerliga partierna i Kristianstad tillsammans med socialdemokraterna anser är onödigt.
Den naturliga följdfrågan är då vilka frågor som lämpar sig för folkomröstning i Kristianstads kommun. Med utgångspunkt i arenafrågan kan man konstatera att ingen fråga göre sig besvär.
Nejsägarna hävdar nämligen å ena sidan att arenafrågan inte är av principiell natur, men att den å den andra är för komplicerad.
Den som anser att frågan privat kontra offentligt inte är en ideologiskt brännande fråga, som genomsyrar mycket av den politiska debatten i Sverige, måste ha vanan att befinna sig på en annan planet när inte Rådhuset föräras ett besök. Just detta handlar nämligen arenafrågan om. Ska kommunen satsa en halv miljard kronor av sina skattemedel, eller ska man agera i samarbete med näringslivet?
I förbifarten kan här konstateras att oppositionsrådet Heléne Fritzon (s) för en gångs skull erkände att hennes parti inte fullt ut följer sin skrivning inför valet 2006. Då talades det om en arena i samarbete med en annan aktör. Nu blir det en arena i helkommunal regi. Erkännandet kan tyckas gentilt, men i sak är det ingenting värt. Fritzon har nämligen inte för avsikt att låta gamla skrivningar styra hennes politiska beslut.
S-märkt ekonomisk politik förvandlas, som bekant, ofta till utgiftsfest. Detta tycks nu vara ledstjärnan för Fritzon som härförleden fann att några överskottsmål, det behövs inte.
Majoritetsledaren Bengt Gustafson (m) röt å sin sida från talarstolen om att nu skulle luften rensas på osanningar och hävdade att moderaterna visst gått till val på att bygga en arena, varpå han viftade med ett dokument och läste: "tillsammans med samhället". Inte heller Gustafson hänger upp sig på detaljer.
Men åter till kärnfrågan: att privat kontra offentligt är en fråga av principiell natur är klart, men är arenafrågan då olämplig att folkomrösta om eftersom den är så komplicerad?
Inte alls, alternativen är givna. Det behövs inga tolkningar av vad ett nej till en arena skulle innebära. Frågan skulle då i stället ha fått bli ett valärende. Nu blir det så ändå.
Om man ska se till partiernas insatser i tisdagskvällens debatt får både Ruzica Stanojevic (v) och Anita Zieme (mp) godkänt för sin energi. Trots närmast fientlig stämning i salen stod de på sig för folkviljan.
Sven Nilsson (c) tyckte att en folkomröstning hade varit legitim – om det hade varit nästan jämvikt i fullmäktige, inte annars. Att 64 procent av kommuninvånarna har sagt sig vilja folkomrösta nonchalerade han.
Pierre Månsson (fp) upprepade – meningslöst – att man som politiker måste våga och inte springa till folket och fråga.
Såväl kristianstadsbygdens framtid som åhuspartiet förlorade all trovärdighet som lokal-lokala partier. Lägg ned. Sverigedemokraterna visade att de är populister nog att ta över som främsta missnöjesparti.
Christina Borglund (kd) underströk vikten av att tillåta lokala folkomröstningar när de formella kraven är uppfyllda, som i detta fall. Hon hänvisade också till att samtliga borgerliga partier, på riksnivå, driver frågan om att stärka folkinitiativen.
Mathias Knutsson, den fritänkande centerpartisten med civilkurage, redogjorde glasklart för sitt principiella ställningstagande för en folkomröstning.
Fritzons utfall mot Knutsson för att han inte i förväg hade informerat om att han skulle gå emot majoriteten är obegripligt, om man inte vet att Fritzon helst håller sig undan från allmänheten. Redan i februari blev det känt att Knutsson var för en folkomröstning, då det omskrevs här på ledarplats. Fast, det är klart, Fritzon har valt bort Kristianstadsbladet och alla åsikter som kommuninvånarna ger uttryck för i denna tidning.
Och elitister som Fritzon behöver ju varken lyssna till folket eller bry sig om att informera sig om vad folket tycker.
Värre är att på kommunens hemsida beskrivs Knutssons besked som en "oväntad vändning". När ska kommunen börja rapportera om kommunala händelser på ett objektivt sätt?
Kristianstad Arena genomförs mot många kommuninvånares vilja. Priset är politiskt. Demokratiskt och ekonomiskt lättsinne är inga bra egenskaper hos den som vill bli omvald. Även om kampen om att låta folket avgöra arenafrågan är över lär arenan fortsätta påverka politiken i Kristianstad.



















Gymnasiets "frivilliga" 









