Replik till "Tänk på papporna" av Ulf Andersson (7/11). Att du inte skäms! PappaRättsGruppen som tycker synd om sig själv.

Sitt gärna och tyck synd om dig själv men om du hade agerat i stället hade saker hänt.

Jag är själv mamma och får inte träffa min dotter som det är avtalat. Sitter jag och rullar tummarna och tycker synd om mig själv tror du? Nej, jag agerar!



Enligt Ulf Andersson sitter de stackars papporna som inte är boendeföräldrar i sin ensamhet och saknade barnen – sen tar de typ livet av sig. Mammorna var de onda varelserna som stal barnen från sina pappor och rättsväsendet och familjerätten var elaka feminister som hatade män.

Så här är det. När föräldrar skiljs har den som inte har boendet rätt till umgänge. Om boendeföräldern saboterar detta genom att inte lämna ut barnet går man till en advokat som hjälper till att skaffa ett tillstånd från rätten så polisen hämtar barnet.

Det finns alltså ingen i Sverige som kan vägras att få träffa sina barn bara för att den andra föräldern saboterar. Men det kan vara en kämpig väg att gå om umgänge saboteras och det är jättejobbigt. Men det är minst lika jobbigt för oss mammor.

Det finns lagar som skyddar både barn och föräldrar i det läget. Sen finns det olika orsaker till att vissa män – och kvinnor – inte får träffa sina barn. Men dessa personerna har gjort någonting som gör att man måste skydda barnen.

Min uppfattning är dock att en hel del män sitter och tycker synd om sig själva när de förlorat boendet. De lägger inte manken till för att träffa barnen, då får de inte det heller. Men synd om dem – det är det inte! Det målas upp en bild av den stackars frånskilda pappan som sitter i en etta utan möbler. Hur ofta är det så?

Snarare är det den som får boendet som kämpar för sin överlevnad med barnen och så vidare.



Man blir inte rik på underhåll om någon tror det. Om det sen är mamman eller pappan spelar mindre roll. Barn kostar mycket pengar!

Och stackars, stackars pappan föresten. Det finns en hel del mammor med som firar jul och annat utan sina barn. Jag vet! Jag är en varannan-helg-mamma. Det är minst lika jobbigt för mig som för er pappor! Men man får minsann bita ihop.

Men skillnaden är att jag aldrig skulle sluta kämpa för min dotter! Jag skulle aldrig aldrig sätta mig med armarna i kors och tycka synd om mig själv. För jag vet vilka rättigheter man har som umgängesförälder. Och tro mig, lagen ger en umgängesförälder fler möjligheter att påverka än boendeföräldern.

Sen kritiserar Ulf Andersson familjerätten och rättsväsendet med att de är feministmaffia som hatar män. Min advokat berättade för mig att det snarare är tvärt om. Familjerätten förhärligar och framhåller pappor oftare än mammor. En mamma måste bevisa hur bra hon är medan en pappa bara måste finnas för att få rätt.

Även där har jag erfarenhet på nära håll. Bara för att pappan visar framfötterna fick han boendet. Bara för att han var en pappa.

Nej, skäms på er PappaRättsGruppen! Starta en liknande organisation för umgängesföräldrar! För det är lika hårt för en mamma som firar jul och födelsedagar utan sina barn.