Med Jan Björklund som partiledare förblir Folkpartiet vid sin läst. Det är välkommet, och då inte enbart därför att mjäkigheten är borta. Med en tydlig profil visar FP att liberalismen gör skillnad.

Snällismen är i sin sämsta form destruktiv. När det uppfattas som betungande att ställa krav för att uppnå rättvisa och jämlikhet förlorar liberalismen grundläggande kärnvärden.

I sitt inledningstal på landsmötet i Växjö på fredagen lyfte Björklund tio dagsaktuella politiska frågor mot en fond av liberalismen som den utvecklingsoptimistiska ideologin. Det var åter till Bertil Ohlin med krav på att kunskap ska löna sig; ett mer jämlikt utbildningssystem genom ett återförstatligande av skolan; nytt fokus i integrationspolitiken där man ser varje individs förmågor; en allmän arbetslöshetsförsäkring; och så vidare.

Visst kan man diskutera hur liberalismen appliceras på var och en av frågorna, och vad det är som gör att FP inte hamnar i ett annat ställningstagande, till exempel ifråga om statliga skolor. Den som vill kan ju försöka med resonemanget att en alltför stark stat kväver den lilla människan. Eller hävda att förutsättningarna är så olika i olika kommuner att det är bättre med lokalt huvudmannaskap.

Till viss del är kravet på att riva upp kommunaliseringen av skolan ett pragmatiskt beslut mer än ett ideologiskt. Kommunerna har helt enkelt inte valt att prioritera skolan på samma sätt, vilket har skapat orättvisor. Det kan skilja upp till 50 000 kronor per elev och år på hur stora resurser kommunerna ger.

Samtidigt är det just detta som är kärnan i liberalismen. Ett beslut är inte taget en gång för alla, utvecklingen innebär ständig omprövning av gamla sanningar. Med detta är den liberala hållningen så fjärran från stelbenta dogmer man kan komma. Att det sedan, efter moget övervägande, visar sig att det inte finns anledning att ändra inställning till sådant som den fria marknaden stärker naturligtvis övertygelsen om vad som är bäst för den enskilde individen.



I det nya standardverket Liberalismens idéhistoria (SNS Förlag) påpekar Svante Nycander just att liberalismen historiskt har varit en försonande kraft mellan revolutioner och reaktioner, en reformrörelse som har givit ekonomisk och politisk stabilitet. Det gör han i en övertygelse om att "liberal politik är något mer än situationsbetingad, tidsanpassad pragmatism". Friheten, mångfalden och människosynen är markörer. Det sistnämnda ofta feltolkat, påpekar Nycander, och understryker att den inte är så idyllisk som det ofta påstås när hänvisningar görs till Jeremy Benthams lyckofilosofi. Tvärtom har liberalismens fäder ofta argumenterat kring egoismen och människans vilja att berika sig. Som få andra sett behovet av maktbalans och rättsstat.

Med Immanuel Kant kom föreställningen om framtidsoptimismen, varje människa vill väl, men samhället har en uppgift att hjälpa det goda på traven genom att understödja utveckling och kunskapsspridning. Det goda tvivlet.

Kampen för frihandel, Manchesterliberalismen i Storbritannien i mitten av 1800-talet, var inte kapitalets ideologi. Tvärtom. Kampen för frihandel var en bred folklig rörelse, en allians av konsument-, arbetar- och företagarintressen mot godsägarna. Man bekämpade kolonialismen och verkade för rösträttsreformer, låga skatter, allmän skolundervisning och fred. En tradition som lever vidare.



Då och då luftas tankar om liberalismens seger – ideologiernas död – sedan alla partier blivit liberala. Riktigt så bra är det inte, även om Socialdemokraterna blev ett annat parti än vad det var på 1900-talet när S efter millennieskiftet övergav kravet på en socialisering av produktionsmedlen.

Det var en liten anpassning till den politik man förde. Republikkravet har man valt att ha kvar.

På samma sätt har slaget om makten sedan länge stått på det politiska mittfältet, med Vänsterpartiet som kantspringare.

Just därför var det välkommet att Björklund slog in så tydliga inrikespolitiska kilar när han valde de frågor han gjorde.

V är – som konstaterat – ett unikum, som enligt den tidigare finansministern Pär Nuder (S) aldrig skulle släppas in i S-värmen, men nu ändå har släppts in – av maktpolitiska skäl.

S hyllar systemen och återställarna, vill hellre förvalta sina gamla politiska beslut än förnya sig i takt med tiden. Kramar staten mer än individen.

Miljöpartiet vill bygga handelsmurar, vilka skulle skada den globala utvecklingen.



Att våga möta framtiden kanske är självklart för många; mänskligheten har aldrig haft det så bra som nu. Ändå är det så mycket politik som, till skillnad från liberalismen, strävar mot det som har varit.