Inget nobelpris i år. Men den (Syd)koreanske poeten Ko Un är knappast avskriven. Och hans kandidatur försvagas ingalunda av den vackert formgivna bok – tryfferad med författarens egna kalligrafier – som nu föreligger i översättning, "Stundens blomma".

Med korta och blixtrande poem utgör boken en kontrast till fjolårets utgåva, "Tiotusen fotspår och andra dikter", vari en bråkdel av författarens livsprojekt rymdes. Det heter Maninbo på koreanska och har avsatt minst tjugofem volymer. Varje dikt gestaltar en människa.



Det är således ingen slump att Ko Un är omåttligt populär i den mindre odemokratiska delen av Korea: läsarna känner igen sig själva – eller sina vänner och fiender – i de berättande porträttdikterna. Och det kan påpekas att när hans samlade verk – efter decennier av förföljelse, fängelsevistelser och censur – äntligen utgavs 2003 så mätte det, staplat på höjden, hans egen längd, 173 centimeter.

I dag har verket förstås växt förbi upphovsmannen, född 1933. Men som poet har Ko Un inte krympt. Hans status bekräftades för övrigt i den förra Atlantis-volymens upptakt: först en dedicerad dikt signerad Tomas Tranströmer, sedan en fin teckning föreställande Ko Un. Vem hade under ett besök i Sydkorea 2005 gjort den? Orhan Pamuk. Sibyllans viskning? Den som lever får se.



Dagens bok på svenska är tillgänglig även för läsare som reserverar sig mot poesin i allmänhet och den språkmaterialistiskt samtida i synnerhet. Ko Un diktar chosefritt, med såväl visdomen som den närmast poänglösa vitsen i behåll. Han är pregnant och sinnlig, samtidigt avväpnande ironisk och lakoniskt humoristisk. Tydlig och, som det anstår en gammal munk med zenbuddism som fluor i grova käften, tvetandad. Frisk och frätande. Skarp och skuggande. Mycket världslig och samtidigt en smula andligt höjd över sädesfältens, ristillgångens och den enskilda människans villkor. Men aldrig blundande för dem.

Samtidigt som Ko Un håller koll på den materialistiska och därmed orättfärdiga världen – här finns flera impressioner från de allra fattigastes belägenhet – tycks han bevara barnets sinnen och tron på det tidlösa som väl egentligen representerar diktandets själva mjukväsen och förtröstande natur: "ljudet av snöklungor/ som glider ner från/ gröna tallgrenar". Se och hör stundens blomma!



Eller så här:



Där barnen leker vid bergets fot

porlar en liten bäck

som ännu inte vet

att den ska bli en del av havet.



Bäcken delar därvid något avgörande med människan: okunskapen. Vi porlar, eller pladdrar, men är på sin höjd gäster i världen "som stannar en stund innan vi drar vidare". Kanske är människan i allt väsentligt vind, moln, regn?

Och om hon äger någon storhet så ligger den möjligen på ett plan där instinkt och insikt plötsligt möts och valet ögonblickligen måste fattas: "Mitt på vägen/ kopulerar två hundar/ /Jag tar en annan väg".



Ko Uns väg är diktens, livets. Den borde också vara din och min. I ödmjukhet, respekt och självständighet. Koreanen är läromästare och jämlike – man bugar och rätar på ryggen.

Jan Karlsson