Gestalten har skymt författaren. Gestalten Gertrude Stein. Hon som tillsammans med livskamraten Alice B Toklas höll litterär salong på rue de Fleurus 27 i Paris. Hon som kände dem alla: Picasso, Matisse, Hemingway, F Scott Fitzgerald.

Gertrude Stein (1874-1946) är kort sagt själva sinnebilden för det modernistiska avantgardets tronande samlingspunkt, gynnare och geni. Ingen som senare envisats med att hålla salong har undsluppit jämförelsen med Stein.

Men hon åt inte bara gurksandwich med celebriteter in spe, hon var alltså författare också, eller kanske rentav framför allt. Verklistan är rätt diger och den rymmer betydligt mera än succéboken "Alice B Toklas självbiografi".



Själv blev jag en gång för länge sedan imponerad och upprymd av hennes prosadikter i "Tender Buttons", eller på svenska "Ömma knappar".

Och nu, i Modernistas nya klassikerserie, en för första gången översatt roman, "Ida". Den publicerades 1941 och det bör en passant påpekas att Stein, bosatt i Vichy-regimens Frankrike, hade solitt judiskt påbrå. Romanen tilldrar sig dock i ett arketypiskt USA, kors och tvärs mellan äkta män, städer och stater, men dess inledande mening saknar varken bibliskt eller mytiskt påbrå: "Det föddes ett barn som fick namnet Ida."



Även om en kronologi framöver kan skönjas, så bryter författaren tämligen omgående med berättandets utvecklande och psykologiska konventioner. Ida grumlar gränsen mellan subjekt och objekt, aktivitet och passivitet.

Hon har en gäckande identitet och hennes suveräna skapare, Stein, härskar med lika delar frihet och exakthet över en syntax och interpunktion som knappast hade accepterats vid ett enda lärosäte.

Det är repetitivt och omkullkastande. Vardagligt enahanda och mycket drastiskt.

En roman som medelst omtagningar och skenbara trivialiteter föder och omformulerar sig själv i snart sagt varje sats eller ögonblick.

Vart det leder? Det vet (en) man inte riktigt. Men romanens sista ord säger mer än långa referat: "Ja."

Jan Karlsson