Med naturen som medaktör
Publicerad: 7 juli 2007, 01:15
KONST
Adam Svanell har besökt Kivik Start, ett första steg till att förverkliga det skånska konstcentret Kivik Art Centre.
Vi är en paraplyförsedd trupp som vandrar i gruset, på väg från Bergdala gård in i skogen. Vissa i sällskapet har stövlar, vissa har regnställ. Andra, som jag själv, bär tunn jacka och sommarskor.
I täten går Per Belfrage, ordförande i Stiftelsen Kivik Art Centre, och Sune Nordgren, curator för projektet. Strax ska vi se den första av de fem betongkonstruktioner som utgör Kivik Start, men nu riktas den gemensamma uppmärksamheten åt ett annat håll. Där, på en äng strax bredvid, betar en grupp kor.
Just i det ögonblicket känns konstens alla kritfärgade salonger avlägsna. Det är svårt att föreställa sig att denna fria skogsmark inom några år ska kunna bli ett komplex med ateljébostäder, konsthall och en stor utställningssal.
- Men tanken är att det ska vara såhär, mitt ute i naturen, även när allt är klart. Vad som än händer så ska djuren finnas kvar. Det är de som håller landskapet öppet. Man får helt enkelt säga till folk att inte ha finskorna på, säger Sune Nordgren.
Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke, att denna förhandsvisning av Kivik Start äger rum samma dag som vägar får stängas av i Malmö, och kvällstidningarna fyller sina löpsedlar med rubriker om "regnkaoset i Skåne".
Det här är regnets dag. Helt och hållet.
Regnet som skiftar mellan att dugga och formligen vräka ner, men som inte för en sekund upphör. Som lämnar en blank yta på skogen, konstverken och oss. Som letar sig överallt, in till varje liten vrå av min medhavda tygkasse. Blöter ner boken, anteckningsblocket, halsduken och pennorna.
Det är en väldigt passande introduktion till Kivik Start. Vädrets inverkan på mötet med utställningen understryker det totala intrycket på tydligast möjliga vis:
Detta är lika mycket en naturupplevelse som en konstdito. Den kringliggande miljön är en lika viktig aktör som konstnärerna, en aktör som både förändrar och är en integrerad del av utställningen.
Så får vi syn på den, "Vyfinnaren", det första verket. Den kvadratiska betongtunneln står uppställd mitt i en åker, och när man ser igenom den får den funktionen av en ram. Skåneslätten i bakgrunden blir till en tavla, ett storslaget naturmotiv.
- Det där skulle kunna vara ett av Toms fotografier, säger Sune Nordgren.
Tom är norrman, heter Sandberg i efternamn och är en av nordens mest välrenommerade fotografer. Nyligen ställde han ut sina svartvita bilder på Museum of modern art i New York. Tillsammans med landsmännen från arkitektbyrån Snøhetta är det han som ligger bakom de fem konstverken.
Nästa stopp kallas "The mothership". 70 kvadratmeter betong med en glasvägg i vardera ände och hål av olika storlekar borrade i taket. På väggen hänger ett Tom Sandberg-fotografi. Vid en första anblick är det svårt att avgöra vad det föreställer, men så småningom framträder en flygplansvinge och de suddiga dragen av en horisont.
- Det har varit spännande att se förändringen. Hur fem betongklossar har kunnat förvandlas till en riktig paviljong, säger Sune Nordgren.
Även här får änden av konstruktionen en ramliknande effekt som framhäver naturen utanför. Jag kommer på mig själv med att titta länge på det limegröna gräset, på trädens mörkare ton och på markens matt gråbruna löv. Jag låter blicken nogrannt fästa sig vid varje detalj, som om jag sökte efter något, så där som man kan se på ett konstverk, men inte på en vanlig bit skog.
Utanför moderskeppet står Jim Dodson, en av arkitekterna från Snøhetta, som bland annat har biblioteket i Alexandria och operan i Olso på sin meritlista. De skapar alltid nya lösningar med utgångspunkt i platsen. Ofta integrerar de den på olika sätt i sina verk.
Jim Dodson tittar nöjt på sin och Snøhettas skapelse.
- Det blir en fin kontrast när man gör en temporär paviljong i ett så solitt material som betong, och det funkar precis som vi hade hoppats. Nu när det är blött blir betongen blank och mörkgrå, annars är den mycket ljusare vit.
En stund tidigare, på den provisoriska presskonferensen, talade också Sune Nordgren sig varm om betongen:
- Natur och betong tillsammans låter lite som att svära i kyrkan. Men Snøhetta lyckas bygga något av stål, glas och betong som inte bara smälter in i landskapet, utan till och med förhöjer det.
Nu fortsätter vi in i skogen, upp mot den utsiktsplats som kallas "Lilla Stenshuvud". I en backe står två stora kuber uppställda. Båda har varsin vägg av glas och varsin som täcks av en svart ridå.
De både glasytorna pryds av samma suddiga Tom Sandberg-bild, vilken man så småningom kan se föreställer en människa i profil. På den ena kuben är det negativet av bilden som visas.
Under hela promenaden runt området har Tom Sandberg lufsat långt bak i följet. Då och då har han stannat upp, tagit fram sin kamera med vidvinkelobjektiv och knäppt en bild. Nu gör han det igen.
- Det sker något speciellt när man drar upp bilder på glas. Förutom att visa ett motiv så speglar bilderna samtidigt naturen. Jag gillar att man inte ser vad bilden föreställer med en gång, utan måste lägga lite tid på den. Det är ju ofta därför man tar sig ut i naturen - att man vill få tid att tänka efter, säger han.
Utställningen avslutas med en likadan vyfinnare som inledde den. Folket skingras, och jag tar skydd från regnet i rummet där presskonferensen hölls. Det tycks vara ett gammalt traktorgarage, men ska snart fungera som provisoriskt café.
Jag tittar igenom min påse, plockar fram broschyren som delades ut när jag kom. Om man vecklar upp den blir den en affisch - av en vyfinnare.
De fyra betongbalkarna inramar havet, fälten och skogen. Bortanför havet skymtar jag dessutom några höga berg, men får gnugga mig i ögonen. Och så ser jag. Regnvattnet har trängt in och lagt en mörk ton längs med alla papprets veck.
Det som tycktes vara en alpliknande bergskedja är i själva verket fuktfläckar.
Adam Svanell




















