- Välkommen in. Här, ta en galge till kavajen!

Claes Hylinger öppnar artigt dörren till sitt hem. Utbyter några ord om vädret, frågar om jag vill ha en kopp té.

När han står vid spisen och sätter på vatten slås jag av en tanke: Det här har jag sett förut.

Redan i första kapitlet av boken "Det hemliga sällskapet", sedan återigen i det andra, står han här i sitt kök och kokar té. En vardaglig scen av den typ som alltid ges utrymme i Claes Hylingers böcker. I den just nämnda heter huvudpersonen visserligen Knut Andersson, men kan inte sägas vara annat än en illa förklädd version av författaren.

Själv delar han in de flesta av sina böcker i två kategorier; roman eller självbiografisk kortprosa. För en utomstående betraktare är skillnaden mindre tydlig. Så gott som alla handlar de om en man från Göteborg som promenerar, möter och konverserar människor, sitter på caféer samt grubblar över livet och tillvaron. Då och då reser han bort, inte sällan till Paris.

- För att skriva en roman måste man veta något om det man skriver om. Så det är klart att det blir mycket Göteborg och Paris, säger han själv.

Vi har slagit oss ner i vardagsrummet. Fåtöljen där han sitter är arvegods från hans mormor. I arbetsrummet på övre våningen står annan fåtölj, den som har en framträdande roll i senaste boken "Hotell Erfarenheten". Bokens utgångspunkt är att författaren sitter hemma, bläddrar i böcker och låter minnet vandra mellan olika tider och platser. Proustcitat blandas med anekdoter om apoteksbesök och bortglömda svenska fotbollsanfallare.

Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skrev en gång: "Claes Hylinger är inte bara en författare. Han är en genre, en alldeles egen genre." De orden har citerats på många bokomslag, och sätter onekligen fingret på något.

För oavsett om böckerna består av fristående ögonblicksbilder, som i "Hotell Erfarenheten", eller har en ramhistoria, som genombrottet "Ett långt farväl", är en sak säker: Det händer inte så mycket.

Claes Hylinger fokuserar på de vardagliga situationerna. Med sparsmakat språk och ett precist sinne för detaljer återger han möten, samtal och funderingar, sällan med ett tydligt budskap eller någon slutkläm. Men det som kan verka trivialt blir i sammanhanget något större. Som läsare försätts man i ett tillstånd av välbehag, igenkänning och eftertänksamhet. Dessutom med ett leende på läpparna.

- Jag skildrar det jag ser, hör och fäster mig vid. Det mesta är vardagligt, inte så mycket mord och biljakter. Jag tycker att verkligheten är intressant nog, säger han.

Ditt sätt att skriva, är det något som kommit naturligt eller som du arbetat fram?

- Det är nog både och. Det har alltid legat för mig, den här typen av korta historier som inte har någon märkbar poäng. Men jag har jobbat mycket med språket, att det inte ska finnas ett ord för mycket i texterna.

Vad ser du för skillnader mellan dina tidiga böcker och de senaste?

- Jag vet inte, utåt sett är "Hotell Erfarenheten" ganska lik "Dagar och nätter i Paris och Göteborg" från 1975. Men när jag tar fram mina gamla böcker och bläddrar i dem kan jag läsa något som jag glömt och tänka "det där var inte så dumt, det hade jag inte kunnat skriva nu". Jag har aldrig strävat efter att böckerna ska bli likadana, men man har ju sin egen ton. Den försvinner inte.

Vissa har tolkat hans böcker som Göteborgsromantik. Själv ser han de eviga skildringarna av hemstaden som en nödvändighet - det är här han har levt sitt liv - och påpekar att han inte hyser någon direkt kärlek till Göteborg.

- Det råkar vara en ganska bra avkrok av världen, och jag råkar vara född här. I min ungdom tänkte jag skaffa en våning i Paris, men jag hade aldrig råd. Nu har jag inte längre några planer på att flytta. Göteborg får duga, säger han.

Paris ja. Den franska huvudstaden blev en riktig förälskelse för den unge Claes Hylinger, som fortsatt besöka och skildra Paris under hela sitt liv. För dagens läsare kan beskrivningarna, liksom dem av Hemingway eller Stig Claesson, verka överdrivet romantiserande. Man möter en värld av fattiga bohemer (författare, konstnärer och studenter) som sitter hela dagarna på uteserveringar - aldrig med pengar till hyran, men alltid med en slant över till en glas vin eller en kopp kaffe.

Men bilden är sanningsenlig, menar Claes Hylinger.

- På 60- och 70-talen var Paris väldigt annorlunda mot Sverige. Det fanns en annan livsstil, ett lättare sätt att leva. Att det var billigt var också en del av charmen. Vanligt folk kunde leva så, mer eller mindre bo på kaféerna.

Sedan dess har Sverige blivit mer likt Paris och, konstaterar han besviket, vice versa.

- Att beställa in ett glas vin i Quartier Latin är numera lika dyrt som att göra det på Avenyn. Paris har förlorat lite av sin själ.

Också Göteborg har förändrats, och det på ett sätt han inte tycker om. I förordet till boken "Kvar i Göteborg" skriver han tillsammans med Magnus Hedlund:

"När man ser vad som rivits och förstörts i stan under det senaste decenniet kan man inte kväva misstanken om att myndigheter och byggherrar använt vår gamla bok "I Göteborg" som en sorts guidebok. Inte många av de byggnader vi skrev om står kvar."

- De har ingen känsla för att äldre kvarter har en attraktionskraft. Folk åker inte till en stad för att titta på stora hotell med glasfasader. Det är ju det gamla som finns kvar som ger charm och påminner om vilken slags stad det en gång varit, säger han och verkar för första gången under samtalet lite upprörd.

Annars ger Claes Hylinger som person ungefär samma intryck som hans böcker; vänligt, eftertänksamt och snudd på försynt. Han talar långsamt, med få ord, och lägger då och då in lågmälda skämt och iakttagelser.

Den här villan i östra Göteborg är hans barndomshem, en plats som figurerar i flera av hans böcker. För några år sedan tog han och sambon, operasångerskan Elisabeth Erikson, över huset efter föräldrarna. I vardagsrummet där vi sitter hörde han redan som barn sina första Fritiof Nilsson Piraten-historier. Drygt 60 år senare tilldelas han nu Piratenpriset.

- Mina föräldrar och deras vänkrets berättade ofta historierna, köpte hans böcker och lyssnade när han uppträdde i radio. Jag har läst nästan allt Piraten har skrivit, så det är klart att det känns väldigt trevligt att få ett pris till hans minne. Han var en mästerlig författare, ett riktigt språksnille.

Klart road berättar han en av sina favorithistorier, novellen "Högvilt". I den blir Piraten hembjuden av en engelsk lord till dennes gods och skryter om att han själv bor lika flott. Oväntat kommer lorden sedan på besök i Sverige, så för att rädda sin heder tar Piraten med honom till Tranås vattenkuranstalt och hävdar att det är hans slott.

Det kunde nästan lika gärna vara en historia av Claes Hylinger.