Ambitionen är att skapa en institution som inte liknar någonting som redan existerar. (ur Kivik Art Centres informationsbroschyr)

Lilla Stenshuvud strax söder om Kivik är en unik plats. Ymniga sädesfält omger orörd skog med utsikt över Hanöbuktens blå vatten, vita stränder och pärlband av byar. Här hålls för närvarande Kivik Art Centres första utställning "Kivik Start".

Platsen har tidigare varit stängd för allmänheten och skiljer sig väsentligt från den närbelägna nationalparken Stenshuvud, som sedan länge är anpassad för de hundratusentals människor som kommer på besök varje sommar. Över det mer rofyllda Lilla Stenshuvud skiner solen den dag jag är på besök, och jag tänker att vackrare än så här blir det inte i Sverige.



Kivik Art Centres första utställning är ett samarbete mellan den norske fotografen Tom Sandberg och Jim Dodson, Mikael Pedersen och Kjetil Thorsen på norskamerikanska arkitektkontoret Snøhetta. Fem paviljoner har placerats på skilda platser i området, tre i skogen och två som ramar in utsikten över havet. I tre av dessa återfinns Tom Sandbergs dova svartvita fotografier som gränsar till abstraktion men föreställer en flygplansvinge och en mans profil.

Gjorda som fyrkantiga betongtunnlar utgör de fem paviljongerna enkla kontraster till omgivningen. De är eleganta och synnerligen välplacerade. Men de känns bekanta. Hur var det nu? Är det inte precis så här Donald Judds kuber i den karga naturen runt Marfa i Texas ser ut? Skulpturer gjorda av fyra betongblock som samspelar med omgivningen och erbjuder oss att gå runt dem, igenom dem, nära dem och långt ifrån dem.

Tankarna går också till James Turrells installationer som ramar in himlen och förnyar vår upplevelse av den. 1960- och 70-talets minimalistiska skulptur ekar väl tydligt i "Kivik Start."



Ursprungligen bjöds tre arkitekter/arkitektkontor och tre konstnärer in att skapa varsin paviljong till "Kivik Start". Det enda projekt som har genomförts är Snøhettas samarbete med Tom Sandberg.

Det var även tänkt att David Adjaye skulle samarbeta med Anish Kapoor och David Chipperfield med Antony Gormley, samtliga högprofilerade arkitekter och konstnärer baserade i Storbritannien. Det hade varit intressant att se tre paviljonger av skilda slag i denna miljö. Intressant hade det också varit att höra kurator Sune Nordgrens resonemang kring varför han till den första utställningen inte bjöd in en enda kvinnlig konstnär eller arkitekt att medverka.

Planen är att göra Kivik Art Centre till en fungerande institution i en permanent byggnad inom fem år. Det är en optimistisk men inte orimlig plan. Sune Nordgren har lyckats med större underverk i sin karriär, inte minst med det gigantiska BALTIC Centre for Contemporary Art i Gateshead i Storbritannien.

Diskussionen kring att skapa Kivik Art Centre handlar för närvarande om hur finansieringen ska lösas och hur institutionen ska samspela med omgivningarna. Vad som saknas är en diskussion om vad som ska ställas ut.



"Kivik Start" stängs efter sommaren. Förhoppningen är att sedan bygga ateljéer för besökande konstnärer och en konsthall i vilken deras nyproducerade verk kan visas. Vad programmet i övrigt ska innehålla är okänt. Internationell samtidskonst av etablerade såväl som yngre konstnärer är den generella beskrivning som givits.

Sydöstra Skåne behöver mer internationell samtidskonst. Neon Gallery i Brösarp, Konstfilmfestivalen i Simrishamn och Konstmuseet i Ystad har gjort sitt för att vidga vyerna, men mer kan göras. Jag hoppas att Kivik Art Centre kommer att bli en institution där experimentlusta och nytänkande tillåts råda. Det behövs bra utställningslokaler, men när platsen och arkitekturen ges alltför stor uppmärksamhet ges ofta för lite utrymme åt konsten.

Det är lättare att ha tilltro till ett projekt som växer fram ur ett lovande program än ur en spektakulär byggnad och omgivning.



Elna Svenle

kultur@kristianstadsbladet.se