"Kan du luta dig mer framåt" ber fotografen. "Så här, så att jag ser paranoid ut?", skämtar Maja Lundgren och böjer sig närmare kameran.

Möjligen blir fotografen förvånad, men den som läst hennes omdebatterade roman "Myggor och tigrar" vet att Maja Lundgren på några ställen kallar sig själv paranoid – men att använda det för att avfärda sanningshalten i hennes roman, som vissa kritiker gjort, tycker hon är fel.

Flera gånger under intervjun kommer Maja Lundgren att betona detta: "Jag är inte paranoid, inte galen. Det jag skriver är sant."

Vi sitter vid hennes köksbord i lugna stockholmsförorten Midsommarkransen, många mil ifrån det Neapel där den övergripande delen av "Myggor och tigrar" utspelar sig. Det maffians Neapel som Maja Lundgren abrupt lämnade efter en varning från camorran, ett övergrepp som hon beskriver i boken.

Hur mår du i dag?

– Tack, nu mår jag bra, riktigt bra. Men ett tag efter att jag kom hem var det riktigt jobbigt.

Att "Myggor och tigrar" äntligen kommit ut, debatten smygstartade redan i fjol då ett utdrag trycktes i tidskriften Bang, tycker Maja Lundgren är skönt. Trots att hon ibland lekt med tanken på att gå i exil ångrar hon ingenting. "Inte än!". Motangrepp är hon beredd på.

Männen du kritiserar för att vara manschauvinistiska har hittills, med undantag av Björn Ranelid, valt att inte kommentera anklagelserna, vad tycker du om det?

– Jag tycker att det är reko att svara men det är inget obligatorium. Det är generöst av Ranelid att svara och han är också den jag har minst otalt med.

Skulle du gå i svaromål om situationen var den omvända?

– Ja, om det var något som byggde på en genuin upplevelse och som var så litterärt och politiskt intressant som min bok. Om någon lade ner så mycket arbete på att tolka mina signaler och jag tyckte det avvek från det jag gjort skulle jag absolut svara utförligt.

Det som däremot har hänt är att flera kvinnor klivit fram och berättat om sina erfarenheter från ett tufft klimat på kulturredaktioner. Känns det som en seger?

– Seger är att ta i men jag uppfattar att jag ger en väldigt realistisk bild av det här kulturella kvalmet och det uppfattas av en del som befriande och av andra som kränkande.

Varför var det så viktigt att namnge personerna?

– Jag tycker att det är fullständigt självklart att använda namnen därför att det är offentliga personer och det är hela tiden kopplat till maktutövning, det jag skriver är inte privat. Det finns ingen anledning att skydda folk som beter sig så illa. Däremot tycker jag inte man ska använda riktiga namn om man hittar på.

Kultur- och medievärlden har kastat sig över boken. Men tror du att ämnet du tar upp har allmänintresse?

– Boken är skriven för vanliga läsare, inte för kulturen. Och Stockholmsdelen, som bara är 50 sidor av 500, tror jag framstår som väldigt konstig för en läsare som inte har inblick i kulturvärlden, nästan lika konstig som carmorran. Båda världarna är rätt gåtfulla med mycket regler och tabun som man inte får överskrida.

Är du inte rädd för att någon ur camorran ska läsa boken och söka upp dig?

– Boken kommer inte att översättas till italienska och jag kan inte heller återvända till Neapel. Det är för riskabelt. Sådant jag skriver om vet jag att man kan bli mördad för.

Var får du ditt mod ifrån?

– Jag har tvekat och varit skräckslagen många gånger. Men jag läser mycket religiös litteratur och jag tror på Gud, det tror jag är en källa till mod.

Kommer du att bli en paria i kulturkretsar framöver?

– Jag blir väldigt hatad av många som är inne i institutionerna och som bestämt sig för att det finns en normalitet med många konstigheter som man absolut inte får tala om. Men jag får också väldigt mycket stöd, huvudsakligen från kvinnor, och det är jätteroligt.

Din litterära framtid då, är det här ämnen du kommer återkomma till?

– Camorran och maffian – ja. Kulturvärlden – nej. Absolut inte. Den är inte värd mer än 50 sidor. (TT Spektra)



Lisa Boda

kultur@kristianstadsbladet.se



Fakta/Maja Lundgren

Ålder: 42 år.

Bor: Midsommarkransen, Stockholm.

Aktuell med: "Myggor och tigrar"

Tidigare böcker: "Sprickan i ögat" (1993), "Pompeji" (2001). Hon har även skrivit krönikor i tidskriften 90-tal samt varit medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion.

Litterära förebilder: Virginia Woolf.

Läser just nu: "Träd stilla, gå djupt: Vandringar i Japans inre landskap" av Håkan Eilert.

Fakta/Debatten

Redan innan "Myggor och tigrar" kom ut har den givit upphov till debatt. Recensionerna har varit blandade, alltifrån att boken kommer att räknas bland de viktiga feministiska verken till att den är feg och långtråkig.

Krönikor, ledare och debattsoffor har fyllts av dem som vill hylla Lundgrens mod och dem som menar att det rör sig om illvilligt skvaller.

Titeln är tagen från Vilhelm Ekelund som skrivit att "myggen är värre än tigrarna", det vill säga att många små stick är värre än stora angrepp.

Andra författare som namngivit verkliga personer är Carina Rydberg i "Den högsta kasten" och Alexander Ahndoril som i "Regissören" skriver om Ingmar Bergmans känsloliv. Författaren Ing-Marie Eriksson fälldes för boken "Märit" från 1965 för att ha pekat ut verkliga personer.