Operett

Vita hästen. Av Ralph Bentazky i regi av Jan Hertz. Medverkande: Björn Forsberg, Maria Wranå, Ingvar Andersson, Nils Åkesson, Karin Nybom, Johan Ringström, Anna Renud, Göte Fyhring, Fredrik Granholm med flera. Koreografi: Christel Hansson-Björkegren. Kostym: Christina Forsberg. Kapellmästare: Lars-Åke von Vultée. Kristianstads teater 29 september.



Kristianstads operettkung Björn Forsberg brinner för de gamla klassikerna, och har självklart satsat rätt även i år med den 110 år gamla "Vita Hästen". I regissören Jan Hertz säkra händer känns resultatet befriande fräscht, njutbart – och inte minst roligt: tacka Hässleholms kommuns nyblivne kulturpristagare, Ingvar Andersson, för det!

Den romantiska idyllen i de österrikiska alperna inrymmer det livligt turistbesökta värdshuset Vita Hästen. Drivet av den kavata föreståndaren Fru Josepha (Maria Wranå) med åtskilliga lager "skinn på näsan". Hennes kärlekskranke trogne kypare, Leopold (Björn Forsberg) uppvaktar henne varje morgon anonymt med en blombukett, i hopp om att hon en dag ska förstå och falla i hans armar. "Det måste vara underbart att hennes kärlek vinna" sjunger han återkommande hoppfullt.



Det är fjärde gången Forsberg gör den tacksamma rollen. Naturligtvis med en avspänd lekfullhet och trygghet samt rejäla ytor för hans vackra sångtimbre i det nyinlagda tjusande wienerpotpurriet som framförs elegant och innerligt till dirigenten Lars-Åke von Vultées stilsäkra orkester.

Men Josepha trånar nu efter den återkommande galante gästen, advokat Sidler (Johan Ringström) och så där går längtorna in i förvecklingar. Nu är det inte bara en utan tre sådana som ska flätas logiskt in i sitt sammanhang. Den åtrådde advokaten Sidler faller som en kägelkula för trikåfabrikanten Blomqvists vackra och välsjungande dotter Britta (Karin Nybom) och Blomqvists huvudkonkurrent, trikåfabrikanten Sigismund (Nils Åkesson) begapar sig i den läspande Klärchen (Anna Renud).



Efter alla förvecklande kärlekskutter behövs det lite bombastisk humor som motvikt. Den tar Ingvar Andersson hand om med besked som den koleriskt missbelåtne Blomqvist. Med sitt höga blodtrycksfärgade ansikte längtar han kroniskt efter en pyttipanna i Falsterbo, och de förföriska alpkedjorna är naturligtvis inget mot "utsikten vid Långebro". Omdömen som han reviderar sedan charmiga fru Josepha klätt honom i korta läderbyxor, scouthatt och fått fart på benen i tyrolska folkdanser från Salzkammergut.

Nästan lika rolig är suveräne Växjöimporten Nils Åkesson som Sigismund som inte "kan rå för att han är vacker" i en vital scentrygghet och perfekt textning.

Detsamma gäller Forsberg och Maria Wranå vars personkemi blommar lika prunkande som i förra årets "Glada änkan". Speciellt självlyser hon i sina solonummer – "Vita hästen" och "Livet som man oss har skänkt". Och Forsberg missar inte chansen att replikera då han fått Wranå på knä i utpressning av stanna kvar i sin tjänst:" Det här skulle Feministiskt Initiativ sett!"



Skratt får även koreografen Christel Hansson-Björkegrens paso doble-dansande kossor när kärleksparet Karin Nyblom/Johan Ringström har sitt kuttrasju med kulmination i klassikern "Min kärlekssång".

Det är ett nytänkande lika starkt som bonustillägget av Wranås/Forsbergs finalduett om att "hålla hjärtat ungt" (Sinatras 50-talshit "Young at heart"). En uppmaning som är ett onödigt tips – publiken gör det operetten igenom, där Forsbergs mest återkommande replik är:"En kypare är också en människa". Ja, naturligtvis, även om det kan skämtas om dem som då gästen tittar upp från matsedeln och frågar kyparen:" Har ni grodlår?" Nej, jag har alltid gått såhär!

Christer Nilsson

noje@kristianstadsbladet.se