På väg till jobbet. Packar datorn, almanackan och två apelsiner. Yngsta dottern står bredvid. "Tar du med datorn mamma? Då får du mata mina fiskar idag."

En stund senare står jag tillsammans med andra pendlare på Hässleholms station med Metro i handen. Dagens svartvitt skissade scoop handlar om att Facebook äger våra bilder för evigheters evighet. Nätanvändningen beskrivs som en modern form av slaveri och användarna uppmanas av riksmedia att radera sina konton. Oändliga pendlingsdagar som flyter in i varandra sitter vi på Öresundståget och byter tidningar. Vi läser om "datorspelsberoende" ungdom som tvångsvårdas och kulturministern som på DN: s redaktion får titta på våldspornografi.



I senaste numret av Ordfront berättas en helt annan historia. Ana Valdes beskriver den virtuella världen som ett magiskt landskap byggt under denna "användarnas tidsålder". Jag ser på en bild av skribentens "avatar" och glider bort i tankar om att vi kan välja att se de digitala arenorna som en plats där jämlikhet, interaktion och integration möjliggörs. Identiteter byggda på kön, klass och funktionshinder kan överbryggas i ett öppnare landskap och en mångfald röster kan höras. En värld som liknar ett jättelikt Wikipedia-landskap där informationsvägar beskrivna i termer av sändare och mottagare förlorar sin mening och vi i stället bygger gemensam kunskap.

Är nätverkssamhället således en plats för utopi eller tyranni? Beskrivningarna tycks aldrig bo i lagomlandet.



När "facebook-debatten" börjar avklinga föreläser jag (med återhållen passion) för en grupp pedagoger om ungas nätbeteende och nätkulturer. Mina exempel är noggrant valda men får ändå inget liv. Ord som fascination, engagemang och sociala relationer faller platt. Jag tänker på min egen glädje över virtuella vänner på forum för anhöriga till psykiskt sjuka och längtan hem till datorn för att se om någon svarat på just min "tråd". Men när jag visar den vackra grafiken på World of Warcraft möter publiken upp med samtal om internetrelaterat spelberoende, fetma och mobbning bland ungdomar.

Kanske är det för att publiken består av digitala immigranter på tillfälligt besök i den virtuella världen som dystopiska tankar tar över. Vuxna som liksom jag själv måste kämpa för att göra de digitala rummen till sina och inte har unga, digitala medborgares förmåga att leva parallella och sammanblandade liv där relationer på så kallade communitys inte behöver avgränsas från vänner IRL (in real life) och ges annat värde och betydelse.

Ser ut över publiken och tänker på modeordet för dagen. Interaktivitet. Ett ord som sägs vara ledordet för dagens webbutveckling och som just beskriver förändrade maktrelationer.



Interaktivitet, kanske innebär det även kunskapsutbyte mellan generationer? Nästa gång nätkulturer står på agendan hoppas jag att det är en trettonårig digital medborgare som får äntra scenen och spela World of Warcraft med bibliotekarier, lärare och fritidsledare…

Eller att en femårig flicka får visa sina högt älskade digitala fiskar och berätta om det som vi filtrerar i stället för att förstå.

Lina Z Ydrefelt