Nyårsveckan är strax över. Spridda smällare är det enda som stör friden när vi trätt in i ett nytt år och den första snön faller över Skåne. Under året som gått har jag följt debatten om arbete som vägen till frälsning och där motpolen består av en fuskande, belastande befolkning som lurar till sig vila på andras bekostnad.

Ledarskribenten Hanne Kjöller på Dagens nyheter är en av många borgerliga röster som talar om en befolkning bortklemad av ett stelt välfärdssystem. Kjöller avslutade 2007 med en krönika om roten till detta samhälle där friska människor sitter på psykakuten för att de har en normal motgång i livet. Grunden är att våra barn dirigerar sina föräldrar och fostras att bli "oförmögna" (DN 30/12 2007).



I denna "välfärdsskadade nation" (Kjöller, DN 21/12 2007) lär väl behövas lite fler supernannys som lär ut kommandon i barnens bruksklubb tänker jag vid ännu en trist kaffe latte från Pressbyrån. Dagens Nyheter framför mig och mina ögon möter Åsa Anderberg Strollos fasta blick. Pirr av glädje över att uppmärksamheten kring hennes bok "Bryta om" fortlever trots att Nordquist knep Augustpriset.

Fjärran från Hanne Kjöllers bild av den totala välfärden och de bortklemade barnen får vi i "Bryta om" följa Minna, en flicka som just börjat gymnasiet och har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma. De lugna stunderna i hennes liv är när modern ligger inlagd på en psykiatrisk klinik. Då finns luft att andas, inga sopor samlas i köket och ingen störningsjour knackar på dörren.



Minna är Anderberg Strollos fiktiva skapelse berättar författaren (DN 3/1 2008) och genom henne skapas ett parallellt landskap som bildar skarp kontrast till vår vardagslunk. Men om vi lyssnar finns Minna också här, på våra nyisade trottoarer, i våra skolor och hos grannarna. På nätet kan vi träffa barn vars uppgift är att dölja den stigmatiserande hemligheten att pappa är bipolär eller mamma har schizofreni. Barn som söker bostadsbidrag, packar småsyskons skolväskor, vaktar deprimerade mödrar och putsar fasaden framför ett trasigt hem.

Dessa barn som Anderberg Strollo ger en röst kallas ofta för "de osynliga barnen" eftersom samhället många gånger trots utbyggd välfärd misslyckats att identifiera dem samt erbjuda hjälp och stöd.



Jag tänker på dessa "osynliga barn" i den omhuldade välfärden medan jag drar på springdojor av modell äldre och rusar ut. Upp och ner för villagator och sedan öppnare terräng. Springer och springer. Äntligen kommer ett litet bubblande skratt ur mig. Nästan som en nysning.

När jag kommer hem ska jag lägga Anderborg Strollos bok i ett vadderat kuvert och skicka till Hanne Kjöller som en påminnelse om att välfärdssamhället styrka skall bedömas av de som är utanför och utsatta. En påminnelse om att inte alla lever i "trygghetsnarkomanernas" land.

Nu släpper aggressionerna över Hanne Kjöllers svartvita världsbild för Gott nytt år är det. Jag är här och nu å Hässleholm är så vackert i rusande tempo!

Lina Z Ydrefelt