En gråruggig måndag på Arbetsförmedlingen börjar det klia överallt. Irritationen växer, tankarna rusar och leendet självdör. Handläggaren letar i AMS-databasen efter ett jobb att uppdra åt mig att söka.

– Bibliotekarie? Det var min fru också. Sedan omskolade hon sig till sjuksköterska.

– Här hittar jag någonting, fortsätter han. Bokbusschaufför i Ljungby, sök det innan den tolfte annars är det vår plikt att varsko din a-kassa.

– Absolut! Det blir nog bra fast jag aldrig kört en vanlig personbil.



Myndighetsallergi. När den nu slår till inser jag hur länge jag varit förskonad från "utslag".

Hur främmande måste denna fysiska och psykiska åkomma då inte vara för dem som under lång tid gått livets väg i bekväma Ecco-skor. "Etablerade" som i bästa Reinfeldt-stil har "nödpengar" på banken och ett jobb att ta tjänstledigt, semester och kompledigt ifrån. Folk som promenerar på rätt sida trygghetsgränsen och har en arbetsplats som välkomnar åter efter att yngsta skrutten börjat på dagis. En ruta på jorden där du har rättigheter och inhämtar kapital att bygga "ditt andra liv" med.



Åter på Arbetsförmedlingen och nu är det dags för lite cochande snack också, detta är ju inte (enbart) den fiende som med blanketter styr mitt liv.

– Du kan jobba i Danmark! Mycket mer betalt.

– Ja, jag har sökt jobb i Danmark.

– Ja, jobba i Danmark! När månaden är slut så ser du i lönekuvertet varför du är trött!



För oss som står "bredvid" på timmar eller deltidsvikariat är det tålamod och inrättande i regelverkets konformitet som gäller och jag undrar varför inte myndighetsallergi får små anarkister att vakna i varje väntande person i arbetskraftsreservens väntrum?

Antagligen för att vi fortfarande hoppas: Den som artig och välartad står i kön kommer till slut fram till välfärdssamhällets trygga arena. Vi matas med idéer om fyrtiotalister som går i pension och en åldrande befolkning som kräver mer arbetsinsats. Men arbetsmarknaden står kvar lika övermättad och däst. Trots åtgärdsplaner och söka jobb-kurser är det en chimär att det i dessa "insatser" finns en logik som leder till förändring.



"Få in en fot" är en vanlig uppmaning från myndighetsmaskineriets sida. På mina deltidsanställningar behövs folk men nya bibliotekarier får ständigt befolka informationsdiskarna samtidigt som jag trampar vatten hemma.

Billig och villig är nu min nya CV-slogan, för den som är billigast, snyggast och bekvämast att ha i möblerade rum får kanske plats?

Vi sänker fåfängt våra krav samtidigt som det är på ett strukturellt plan vi sorteras; den som har rätt kön, etnicitet och kroppsvikt har en chans. Vi andra borde sluta eftersträva foträta välfärdsskor och ta fram den lilla obstinata anarkisten inom oss. För oss återstår att hitta på en ny normalitet: Att skrota karriärönskan parad med vovve, volvo, villa och vila. Istället bör vi spela Yatsy och läsa en bra bok. I detta livsskapande ingår dock ofrånkomligen att lära sig blunda med öronen för att fly ständigt uppblommande myndighetsallergi.



Vaknar till en ny dag av att dagsljuset sipprar in under rullgardinen. Inser att jag inte behöver resa på mig. Anarkisten självdör bums.

Kanske finns det ett par Ecco-skor även åt mig! Byta – någon?

Lina Ydrefelt