ººJodå, jag vet hur man ska skriva om Sverigedemokraterna (Sd) i gängse journalistik. Hu och hå ska man sucka, och sedan dra en vals om hotet mot demokratin. Man ska demonisera med hakkors. Men duger det? Är det kritiskt tänkande och analys att sucka och demonisera?

För mig, som arbetat med kulturjournalistisk och internationell rapportering i trettiofem år har allt handlat om att försöka förstå det jag sett i världen innan jag skrivit om det. Det har gällt allt ifrån albanska lammögon som måltidens delikatess, portugisiska fado och libyska beundrare vid Kaddafis fötter.

Jag har försökt förstå, men det är inte alltid lätt. Varför skulle man närma sig ett svenskt politiskt parti annorlunda?



När jag läser Sd:s bok om de första tjugo åren tänker jag göra det utifrån egna värderingar och egen analys. Boken heter "20 röster om 20 år", handlar om Sverigedemokraterna 1988-2008 och är utgiven av partiförlaget Blåsippan. Det är ganska högt i tak.

Före detta partimedlemmar som Blå-gula frågors Jan Milld och förre partistyrelseledamoten Tommy Funebo kommer till tals liksom före detta partiledaren Mikael Jansson som hade posten 1995-2005 och låter som en käck nationalromantiker. Nuvarande partiledaren, svärmorsdrömmen Jimmie Åkesson från Sölvesborg skriver historia, hopplösa gamla missnöjespolitiker som Tony Wiklander och före detta varvsarbetarmoderaten Sten Andersson försöker slå en bro bakåt. Man skäms för skinheadsaktivister och myser kring såväl interna angelägenheter som partipolitiska milstolpar.

En utförlig bildkavalkad i slutet av boken säger mer än de tusentals orden: den gör nedslag i Engelbrechtmarscher, flaggparader, besök hos gamle tortyrmästaren från Algeriet, franska nationella frontens Le Pen. Allt som allt ger boken en självklart subjektiv men i många avseenden belysande inblick både i partiets historia och nutida verksamhet.



Nationalismen är ingen lösning. Det hävdar jag med emfas. Kan man byta nationalismen mot särart och säga att den är lösningen?

En arbetshypotes, som kan användas för att förstå varför den fria svenska bonden eller den fackföreningsanslutne arbetaren inte kan tänka sig sharialagar med "hedersmord" och könsstympning.

Egentligen borde det inte behöva sägas. Men det behövs: vår särart är en helt annan än den arabiska eller nordafrikanska. Om vi inte erkänner så enkla fakta kan vi inte heller diskutera i sak. Att vi är olika betyder att vi måste börja med att lyssna och lära. Att förstå utan att dela åsikt.

Sd är kanske politikens svar på verkliga problem. Men är det svar som duger i en tid då nationalismen inte är en lösning? Sd må vara ett tidstypiskt svar, men klänger sig fast vid nationalismen som alkoholisten vid flaskan. Det behövs ett 12-punktsprogram mot denna sjukdom som är kronisk. Sd själv försöker skapa ett tolvpunktsprogram i denna antologi, och det är därför jag läser den på största allvar, och precis som inför Balkans, Portugals eller Nordafrikas allra märkligaste kulturfenomenen, försöker förstå den.



Vilka problem är verkliga, vilka är fiktiva? Jag tar nu fem exempel.

Är förfallet inom skolan och vården verkligt? Är klasskillnaderna verkliga? Är gettoiseringen verklig? Är islamismen verkligt hot? Har den skandinaviska välfärdsmodellen, som sedan 1945 setts med beundrande ögon i resten av Europa, livskraft?

Det är sådana frågor politiken i verkligheten kretsar kring. Den som säger att skolan blir allt bättre och att vården är den bästa har problem med kunskaperna. Den som säger att gettoiseringen enbart är en klassfråga har missat förändringen av Sverige. Den som säger att islamismen inte finns, förstår inte skillnaden mellan islam som religion och som politik. Den som tror att vi lever i Per Albins folkhem bedrar sig själv.

Dansk Folkeparti har framgångsrikt försökt anpassa sig till det slags nostalgi som vill ha det förflutna tillbaka, genom att konsekvent profilera sig med gamla folkhemsparoller. Sd har samma strategi men har också sina rötter i Bevara Sverige Svenskt. Men vet den som säger det att SSU reste parollen redan 1909? Låt mig då bjuda på detta:



Det nästan kväljer en att skriva eller uttala ordet: fosterlandskärlek, så missbrukat, så smutsat, så skändat är det av dem som alltid föra det på tungan men aldrig anammat det i sina hjärtan... istället för de sålunda avtackade, hederliga präktiga svenska arbetarna införskrives en samling utländska trasproletärer, okunniga, förfallna och förslöade stackare, angripna av smittkoppor och andra vidriga sjukdomar, färdiga att sälja kropp och själ för ett brännvinsrus. Sverge åt svenskarne – så lyder frasen. Sverge åt galizierna, svält och smittkoppor åt svenskarne – så lyder verkligheten (…) Genom hvarje svenskt sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.

(citerat ur SSU:s Stormklockan, 1909 av Per T. Ohlsson i Sydsvenskan 10/6-2007).



Vem skulle syna Reinfeldts parti idag utan att finna ytterst obehagliga lik i garderoben från högerpartiets ungdom – var det inte just denna höger som fjäskade för Hitler? Vem skulle syna Vänsterpartiet utan att hitta Stalin-hyllningarna eller vurmen för den "proletära diktaturen"?

Det är i ljuset av sådana fakta man ska se Sverigedemokraternas tjugo-årsjubileum och framgångar.

Politikens cirkel sluts kanske på hundra år: från socialdemokrati till sverigedemokrati. Vi får väl se vilka som slutligen blir vår tids galicier och vilka som får bära epokens hundhuvud.





Thomas Nydahl

kultur@kristianstadsbladet.se



"20 röster om 20 år" (Blåsippan)