Vildgaltarna hann komma rätt långt på vattenhålet där de tänkte skendränka Bush, innan några av de mer sansade suggorna fick stopp på det. Det tog flera dar innan vi sansat kunde belysa problematiken.

– Du som känner Carl, sa vildsvinen, kan du inte få honom att göra nåt? Han är ju utrikesminister! Varför är han så mesig?



Vi genomlyste frågan från alla håll innan vi förstod att det har med ätandet att göra. Carl blir bjuden på fin middag varje kväll, i slott, palats och sagogrottor världen runt. Middagarna upptar lika stort intresse i hans vardag som själva politiken, så är det.

För det första biter man inte den hand som föder en, det är en naturlag bland alla varelser.

För det andra skapar allt detta kompisätande en intimitet, som ett blodsband. Här sitter de mäktiga och tittar in i varandras drypande slemhinnor och ser födan strimlas till gegga. Jag mår illa bara jag tänker på det. Munnen är ju ena änden av mag-tarm-kanalen och sånt visar man inte upp för vem som helst!



Ju mer jag tänker på det förstår jag att roten till människans misshandel av jorden ligger just där. Att de upphöjer ätandet till något fint, medan avföringen är privat och till och med skamlig. Det är ju i verkligheten precis tvärtom!

Ätandet är destruktion, nerbrytning, ett nödvändigt ont för att kunna producera det nödvändiga som jorden behöver: skiten. Eller komposten om man ska uttrycka sig lite människosalongsfäigt.

Vi grisar vet hur man uppför sig anständigt. Vi äter bara privat, i familjen, och så snabbt vi kan för att bespara andra genansen. Redan som kultingar lär vi oss att suga i oss mjölken på 30 sekunder. Sen reser sig mamma och går. Människor tror att vi äter så snabbt för att vi är glupska! Vilket missförstånd! Det är diskretion och god fostran.



Hungern måste ju stillas så visst är det är en lättnad att äta. Men njutningen efteråt är tiofalt större när man har avförit sig än när man är mätt. Jag tror att människorna måste få upp ögonen för detta.



Vi grisar föreslår samfällt ett förbud för människor att äta offentligt. I synnerhet viktiga personer som ministrar och presidenter som bör vara stilbildande. I humanismens och världsfredens namn bör alla inta sin föda diskret i var sitt lilla avskilda rum och först därefter samlas till den verkliga banketten, där de sittande på rad kan uträtta sina behov på ett anständigt sätt.



För att skapa gott exempel bör Nobelbanketten, som tv-sänds världen över, fortsättningsvis ges kring vackert dukade avträden i långa rader där kolonner av sirliga servitörer bjuder runt handbroderade samt parfymerade avtorkningsservetter av linne.

Detta är grisarnas förslag för världsfred, i jordens och humanismens namn.