Där nere i min skogshage går matte med fin-klänning på. Den har samma färg som de nyutslagna bokbladen. Är hon helt galen? Den klänningen kommer inte att vara så fin när jag har hälsat färdigt.

Hon tar med händerna i eltråden, jag ryser när jag ser det. Hon vevar upp tråden och drar sen upp de vita plastpinnarna, en efter en. Vad händer nu? Ska vi på promenad?

Plötsligt släpper hon grejerna till marken och går mot min hydda. Där ligger ren fin halm. Hon sätter sig ner i halmen och sträcker ut sin hand mot – vad är det? Som ligger där? Det är ju jag! Jag ligger där på marken och fina blommor som är gula vita och blåa ligger på min hals. Ena örat ligger hårt vikt under mitt tunga huvud. Runt trynet är en bubbla av rosa skum, skärt som jordgubbsglass. Men konstigast av allt, det är att mina ögon är stängda.

Hur kan jag se mig själv om ögonen är stängda?



Plötsligt minns jag. Jag blev ju väckt i natt! En skuggig hund med långa ben stod i hyddöppningen och tittade tyst på mig. Har aldrig sett en sån förut. Jag reste mig för att hälsa och det var allt som behövdes. Som att klippa av snöret till en ballong. Jag blundade och överlät min kropp åt gravitationen. Den stöp till marken motståndslöst. Själv blev jag lätt som en skugga, med skugghundens flytande konturer.

Jag sprang på långa skuggben mot mattes trädgård, där jag hade min hydda som liten. Jag brukade höra henne röra sig därinne. Och hon hörde hur jag snarkade och påstod även – säkert överdrivet – att jag pratade i sömnen.

Nu tittade jag upp mot hennes sovrumsfönster. Sov hon? Hon får inte sova nu!



Så vi skrek på henne, skugghunden och jag! Två grislungor med en skugghunds hals. Aldrig har Kyrkbyn hört ett värre skri. Och det tog skruv! Genast började Robin Dyrhunden Risotto att ge hals därinne. Ljuset tändes och hans och mattes huvuden dök upp i fönstret.

Jag sprang ut på vägen under gatlyktan så de säkert skulle se mig. Där uppförde jag en dans på asfalten, en dödens dans till livets ära. Jag såg att dom såg, och deras munnar gapade tomma av häpen förundran.

Till slut gled jag in i skogen på tunna skuggben. Ljuset släcktes där uppe och dyrhunden stängde väl också sina ögon och somnade vid mattes fötter.



Jag vet att det bland människorna går rykten om dem själva. Att ondska, girighet och lust i andras lidande skulle vara deras natur.

Men det är inte vad jag sett. Jag har bevittnat godhet, omtanke och kärleksfull respekt. Med fantasi och uthållighet, och sötmandel och tryffel, har alla människor som jag mött gjort livet till en fest. Det tänker jag berätta för alla som jag möter. Ja. det är det rykte som jag tänker sprida. Jag börjar nu.

Jag viskar det i örat på min matte där hon sitter i min halm, i sin fina klänning invid ett svalnande kadaver. Sprid detta till alla, viskar jag. Och hälsa från tryffelgrisen Carmen. Hon vänder huvudet mot mig och ler och nickar.