Jag befinner mig i en inbäddad webbverklighet och beslutar att cyborgtemat måste växa när vi nu redan nåt så här långt och ägnar mer av vårt liv uppkopplat än nedsövt. Då rycker det till i bloggosfären. Massmedia har svept med sig politiker och intellektuella. Tillsammans mångfaldigar de hotfulla bilder från en databas som annars mest får skäll för sina triviala och amatörmässiga filmklipp.

Dagarna innan har en fildelningsplats utgjort den offentliga debattens slagfält. Den här gången handlar det inte om ägande och upphovsrätt. Nu är det ytterligare en bombastisk grundval som står på spel. Tillgängliggjorda känslofyllda dokument som sägs underminera yttrandefrihet.

Bara en ekonomisk kris får oss att börja räkna hundralappar och släppa vår grannations sorg. Den multiplicerade skräck det innebär att våldsbrott, rättegångshandlingar, pirater och Youtube kommunicerar så väl med de etablerade tankestrukturerna kring IT, risker och ohejdbar förstörelse kan för en stund kopplas av.



De massmediala bilderna är bara ytan av den stora internetrelaterade informationsverklighet som under samma tidsrymd rycker på axlarna åt nyheten om Timbuktus release av "Tack för kaffet" på Piratebay. Nya sociala mönster, samarbeten och ekonomiska regler skapas. Men det syns inte på nyhetsrapporteringen, vilken fastnat i en åttiotalets walkman på repeat. Den av en pirat utmanade yttrandefriheten får inte mötas med större frågor om nätdemokrati.

Var finns då hoppet för att den energisugande moralpaniken ska ge vika och låta den tusenfotade undergroundrörelsen synas på vår gemensamma informationsyta? Med ett annat fokus hade frågor om delandet av musik, ord och vetenskapliga texter sett annorlunda ut.

När Timbuktu tackar för kaffet synliggörs en nätdebattens Berlinmur. På ena sidan verkar de snabbväxande alfalfagroddar som trivs lika bra i kruka som mellan tangenter. På andra sidan står etablerad massmedia och övervakar att rädslan fortsätter stå i givakt och ingen svarar Timbuktu med ett varsågod.



Vi behöver smörjmedel mellan plasmaskärm och kunskapsbyggande. Ett lägre tempo med färre antaganden om att informationsförmedlingen skall fortsätta att transporteras i samma form genom eter och fiberkablar. Bönen om ett tankens och debattens språng ekar inte tomt i cyberrymden men möts i våra gemensamma debattforan av skrivmaskinsnostalgi.

Cyborgen är kanske räddningen? Den kulturella och vetenskapliga varelse med vilken vi kan drömma och arbeta oss in i den nya tidsålder där fysisk räckvidd förlängs i det oändliga. Det inbäddade webblivet kan upplevas med alla sinnen. Närhet till tekniken kan inte skapas med uppgivenhet eller moralpanik. I stället visar oss cyborgen sammansmältning. Inte robot, inte människa. Inte maskin, inte organism. Inte frihet eller youtubevåld. En hand på naken hud. Regn som kallt tränger genom sömmarna.

Jag njuter av gränsöverskridande i form av nintendo-symfonier som snabbt klingar av. Till dess människa vågar möta maskin och nya former av samtal och informationsdelning slutar skrämma fortsätter jag lyssna på Timbuktu och låter moralpaniken mullra förbi. Vid min skärm finns alfalfagroddar och regn under jackan.