Ett skepp kommer lastat med minnen, skrönor och språkliga infall i Fredrik Ekelunds nya roman "M/S Tiden". Ombord på författarens balkong samlas ett talträngt kamratgäng vid ett dukat bord, och snart tar en vindlande ordstafett vid.

Alla arbetade de som stuvare i Malmö hamn under sjuttio- och åttiotalen, och kollektivt erinrar de sig den tid som flytt: kamraterna, förmännen, strejkerna, dödsolyckorna, slagsmålen och schackpartierna. Det hela artar sig till en bitvis mytologiserande, bitvis rännstensrealistisk men alltid solidarisk skildring av de individer som släpade, munhöggs och smygsöp på durk och kaj.

Samtalsvågorna bryts av berättelsen om arbetarförfattaren Gösta Larsson, också han en malmöbo som baxat lådor i hamnen. Larsson emigrerar på tjugotalet till USA, gör succé med pennan under de följande decennierna, men tar så livet av sig - kanske hetsad av McCarthys paranoida klappjakt på kommunister. Ekelund vill hala upp honom ur glömskan och placera honom i proletärförfattarnas panteon.



"M/S Tiden" är en sympatiskt öppen roman med rymliga lastrum, där matnyttigt gods står intill krams och stabiliserande barlast. Här finns skånska uttryck, homeriska vändningar, ordvitsar, lingvistiska utvikningar, etymologiska utsvävningar, lyriska utbrott, associativa infall; omtagningar på tyska och franska interpunkterar svadan som ett slags språkliga ticks.

I gliporna mellan livsromantik och krass verklighet blir romanen intressant. När samtalet vid ett tillfälle styr sin kos till Latinamerika är det Copacabana, Taube och Cornelis, vackra mulatskor, sambafotboll och hela faderullan. Och i Malmö hamn låter arbetets hjältar höra "vulkaniska skratt från lastrummens djup". Å andra sidan frammanas bilden av en utsliten sjåare, avskärmad framför teven med en flaska vin.



Länge tycker jag att "M/S Tiden" är för nostalgiskt tillbakablickande. Var är staden vars landmärke är Torson, inte Kockumskranen? Förutom i förstuckna suckar av typen "som allt blitt".

Så dyker samtiden plötsligt upp i ett kapitel om den infekterade invandrarfrågan. Här får romanen ett rejält lyft. Ekelund sätter nu på allvar sitt språk i arbete, sätter det på spel, vrider och vänder på ett problemkomplex han trots sin internationalism uppenbarligen känner ambivalens inför.

Också hamnarbetaren Fjortons egensinniga och målande redogörelse för världshistorien i komprimerad form är rakt igenom lyckad, och får mig att tänka på Günther Grass. Bokens huvudtema blir här tydligt: sveket mot socialismens humanistiska löften från såväl revolutionärer som reformister.



Vänsterns skuld, inklusive Ekelunds, diskuteras och problematiseras. Rabelais, Diderot och Marx hyllas, medan bilden av Lenin stöts och blöts. En av interlokutörerna gör ett försök att utmana dagens "börsokrati" med en uppmaning till förnyat fackligt och språkligt motstånd. Men snarare än kamplust utstrålar Ekelunds gestalter vilsenhet inför en postindustriell verklighet där ord som solidaritet och klasskamp tycks ha tömts på mening.

På sätt och vis är gästabudet ombord på "M/S Tiden" ett slags sokratiskt symposion i proletärtappning. Åtminstone reser man sig från bordet stinn av tal, fullproppad med dialektik och med ett och annat att grunna vidare över.