"Skräp" är det bästa reportaget jag läst på länge. Personligt, levande, undersökande, angeläget, smått och stort. Göteborgsjournalisten Mattias Hagberg gräver där han står, och utifrån sin egen familjs sopor färdas han - och läsarna - allt djupare in i en omskakande problematik.

Första meningen. "Den 2 april slutar jag att gå ut med soporna". Och strax därefter: "Utgångspunkten är en allt starkare känsla av obehag inför allt skräp vi skapar".

Projektet med att låta soporna växa är givetvis ohållbart i en lägenhet. Snart är stanken omöjlig att stå ut med. Istället samlar han soppåsarna i stora svarta plastsäckar i källarförrådet. Det funkar lite längre.



En annan utgångspunkt är Lubbe Nordströms klassiska Sverigeresa på 30-talet, som blev reportaget "Lort-sverige". Då handlade det om att få syn på folks standard inom hygien och bostäder. Titeln avslöjar vad han fann. Mattias Hagberg gör sin egen moderna resa inom samma domäner, fast här handlar det inte om att få syn på folks lortighet, utan att finna svaret på vad vi gör med alla våra sopor. Sopsverige, istället för Lortsverige, konstaterar Hagberg.

Varje upptäckt och utflykt ger nya uppslag. Han åker med sopåkarna någon dag och hör deras syn på det växande sopberget, han besöker avfallsstationer och gör historiska tillbakablickar, han undrar vart det miljöfarliga avfallet och teknikskrotet tar vägen, läser forskarrapporter och granskar konsumtionen.

Sopproblematiken framstår som allt större och viktigare, ja, rent av en framtidsbransch som många vill ha del av. Men samtidigt som våra växande sopor är ett jätteproblem ur flera aspekter är det en nödvändig del av vårt konsumtionssamhälle. Vill vi ha ökad konsumtion fortsätter också sopmängden att växa. År 2050 spås mängden sopor ha trefaldigats mot dagens.



"Skräp" är förrädiskt lättläst. När jag efter läsningen går tillbaks mina markerade sidor finner jag flera tänkvärda citat. Som Mia Jameson, platschef på Sakab, Sveriges största anläggning för miljöfarligt avfall: "Samhället har ingen vettig strategi för att förhindra uppkomsten av avfall, inte ens miljöfarligt." Eller som miljöjournalist Mike Anane i afrikanska Ghana, som har blivit en tragisk slutstation för kasserad elektronik från väst: "Vi kan inte ha ett samhälle som tvingar människor att konsumera elektronik i en sådan omfattning som sker i Europa, USA och Japan i dag."

Stor del av styrkan i reportaget ligger just i det personliga tilltalet. Hagberg låter alltid känslan vara med, och mitt bland all sifferfakta är han inte rädd för att visa sina egna brister, lge plats åt nyckelpersoner eller ställa en mängd frågor.



Under läsningen blir jag både indragen och berörd av det mönster som växer fram, där soporna är intimt ihopkopplade med miljötänkandet, globaliseringen, politiken och konsumtionen. Som sagt, en framtidsfråga. Betydligt större än var mjukplasten skall slängas.