Men som i alla kriser finns det lärdomar att dra. Erfarenheter att ta med till nästa kris, och nästa. "Skitåret" kommer att följas av en uppgång, någon gång. Därför är det viktigt att se framåt. Veta vad man vill, och agera därefter.

I den pragmatiska lokalpolitiken går dessvärre inte alltid teori och praktik hand i hand, vilket leder till slitningar som väcker tankar.

På årets sista dag bjuds du på ett möte med en Kristianstadspolitiker som har tänkt många sådana.

Det är likadant varje gång vi möts. Mathias Knutsson kastar sig in i dagspolitiken. Kommenterar Israels attack mot Gazaremsan lika insiktsfullt som konjunkturen eller sjukvården.

Men det är inte så konstigt. Knutsson har ett djupt politiskt engagemang, grundlagt redan under gymnasieåren i Tingsryd. Där var 10 procent av kommuninvånarna medlemmar i centerpartiet, och eftersom Knutsson har miljöintresse, socialt engagemang och ser entreprenörernas betydelse för samhällsutvecklingen, var partivalet givet.

Först blev han ombudsman för Centerns Ungdomsförbund, för att senare, som student på Handelshögskolan i Stockholm, gå vidare till partiets studentförbund.

Tiden i storstaden gav insikter, och möjligheter. Snart blev Knutsson ordförande för c i Huddinge och vice ordförande i Stockholms län. I valet 2002 var han kandidat till posten som landstingsråd. Men c är inget stort parti i Stockholm, och fick inte ett enda mandat. Privat hann Knutsson med att både vara informationschef, koncerncontroller och ekonomichef, samt engagera sig i ett riskkapitalbolag. Allt innan han hade hunnit fylla 30.

Längtan söderut, efter giftermål och med ett första barn på väg, gjorde att erbjudandet om att bli politisk sekreterare i Region Skåne kom lägligt. Så hamnade han i Kristianstad 2003. Och karriären blev sig inte riktigt lik.



I och med striden inom c när Lisbeth Göransson lämnade gruppledarskapet 2004 fick Knutsson politiska uppdrag, som ersättare i kommunstyrelsen. Det antyddes att han borde bli gruppledare efter valet 2006.

Men han blev utmanövrerad. Under 2008 har han avgått från posten som ordförande för c i Kristianstad, och lämnat barn- och utbildningsnämnden.

Fast Knutsson själv vill inte så gärna tala om det. Han vill hellre lyfta frågan till en högre nivå och talar om Stockholm som en miljö med en tillåtande attityd.

Problemet är större än så. Partierna har tappat medlemmar, många medlemmar. Sedan 1991 har de sju riksdagspartierna minskat från sammanlagt 625 000 till 317 000 aktiva. Därmed har kontaktytorna mot medborgarna minskat, makten inom partierna koncentrerats och förnyarna utestängts.

De svenska försöken med inslag av personval är också halvhjärtade – även så efter Grundlagsutredningens senaste förslag. Fortfarande ligger den absoluta nomineringsmakten hos partierna, vilket gör att den som vill få en hög post måste prioritera goda relationer med partikamraterna framför goda relationer med väljarna. Bäst är naturligtvis att klara av bägge delar. Men Knutsson hade hellre sett ett riktigt personvalssystem, som i Finland. Där sätts kandidaterna upp i bokstavsordning på valsedeln och den som får flest kryss blir invald, partiets makt begränsas.

Vi återkommer till ämnet gång på gång: relationen till väljarna. "Det krävs nya politiker för en ny tid", sammanfattar Knutsson, som gärna använder ny teknik. Hans personliga blogg har mångdubbelt fler besök än centerpartiets regionala hemsida. Han vill arbeta mer projektorienterat och har med "Samling för Kristianstad" försökt driva på för en lokal, borgerlig idédebatt.

Kanske har han gått för fort fram. Tagit för sig trots att han inte har sina rötter här. Kanske. Klart är att det som skulle ha kunnat bidra till en vitalisering av visionerna för Kristianstad ännu inte har tillåtits komma igång. Klart är att Jante finns också här.

"Partierna måste våga premiera risktagande i stället för att bestraffa misslyckande", formulerar sig Knutsson. "Ibland har jag förvånats över att det kan vara så svårt att veta vad vissa politiskt aktiva vill. Antingen låter de inte sitt engagemang slå igenom, eller har de inte något."

Det får stå som en beskrivning av partikulturen i Sverige.

Eller, med Knutssons ord: "kaffekokarmandatet" finns kvar; lång och trogen tjänst prioriteras framför en tydlig vilja. Det är inte konstigt att ålderskurvan är U-formad.



Men nu är det möjligheter som gäller.

Framtiden.

2008 har varit ett förlorat år för närdemokratin i Kristianstad, i och med den kommunala hanteringen av folkinitiativet om att genomföra en lokal folkomröstning om uppförandet av en arena. Förtvivlat många har haft svårt att skilja på äpplen och päron: Sakargument för arenan har framhållits som sakargument mot en folkomröstning.

Knutsson är positiv till arenan, även om han gärna vill se både en annan finansiering och en folkomröstning. Han är kritisk till oförmågan att förankra beslutet och oviljan att lyssna på en stark folkopinion.

Ja, han tycker till och med att arenafrågan kan stå som exempel på hur vissa frågor tar innerspåret i partierna och avhandlas på ett sätt som gör att även folkvalda ställs utanför. Investeringsdokumentet "Handslaget", som sju av de tio partierna i kommunen har antagit utanför den demokratiska arenan, är ett exempel. Det har aldrig behandlats i fullmäktige, ändå binder det politiken för lång tid framöver. Det omöjliggör den enskilt viktigaste åtgärd som kommunen kan genomföra för att öka sin attraktionskraft: en skattesänkning.



Knutsson lyfter helst blicken och ser framtiden an med tillförsikt. "Kristianstad har goda förutsättningar och stora möjligheter, men kan – och måste – förbättra sin konkurrenskraft ännu mer." Det är inget nytt han nämner, ändå känns det på något sätt livgivande, trots att kommunen har haft ett borgerligt styre i två år.

ºBra skolor.

ºGod omsorg.

ºValfrihet, riktiga valmöjligheter och medborgarinflytande.

ºLåg kommunalskatt.

ºEntreprenörskap.

ºBryta utanförskapet.

ºAttraktiva och trygga boendemiljöer.

ºFramsynt miljöpolitik.

Som smålänning jämför Knutsson gärna den gamla regementsstaden Kristianstad med den gamla regementsstaden Växjö. Här finns det, menar han, en längtan tillbaka till stordriften och offentliga lösningar, där står småföretagandet och lokal utveckling i centrum. Man är närmast tacksam för regementsnedläggningen.

"Visst är infrastrukturfrågan viktig, men det hjälper inte om vi så bygger ut E22 till åttafilig motorväg, om vi inte kan utveckla en företagarvänlig miljö. Man kan aldrig omfördela det som skapar tillväxt och utveckling."

Växjö har lyckats och har haft en stadig tillväxt. Kristianstad har stagnerat.

Men det finns fler skäl att se norrut. "Det är lika långt till Växjö som till Malmö. Vi har mycket gemensamt och mycket att lära."

"I Skåne är vi i nordost lite grand som kusinen från landet, men i ett större perspektiv – om vi vänder oss om och får med inte bara Kronoberg och Blekinge utan också Kalmar län hamnar Kristianstad i centrum."

För detta krävs ingen formell ny storregion, bara en vilja och en plan.

"Svensken pendlar i genomsnitt fem mil till jobbet. Då borde vi kunna konkurrera med Växjö om att erbjuda attraktivt boende för till exempel Ikea-anställda. Det gör vi inte."



Tillbaka till finanskrisen. Visst blir det billigare att bygga, men skatteintäkterna viker också snabbt. Det oroar, av flera skäl.

Ett är det ökande utanförskapet. Med en arbetslöshet kring 10 procent 2010 finns grogrund för missnöjespartier. Ett annat är den höga ungdomsarbetslösheten i Kristianstad som försvårar för unga att bosätta sig i kommunen. Ett tredje är att den långsiktigt hållbara och nödvändiga politiken kommer i skymundan för kortsiktig populism och rundhänta vallöften. Ett fjärde skäl är att kommunens ekonomi kommer att bli mycket kärv under de kommande åren . Politikerna måste våga ompröva vissa projekt och stora investeringar för att istället fokusera på kommunens kärnverksamhet.

"Vanföreställningen om att Kristianstad och förhållandena i Kristianstad är unika måste vi fjärma oss från."

Naturligtvis har Knutsson rätt, han är själv också ett exempel på hur det kan bli om inte det som skulle kunna kallas för skadligt innanförskap inom politiken bryts.

I globaliseringens tidevarv är öppenheten och toleransen ett plussummespel. För alla. Bara man vågar lyfta blicken.