Kulturutredningen var den stora uppdateringen av Sveriges kulturpolitik, uppdateringen som skulle nå bred politisk förankring.

Åtminstone försökte regeringen lansera den så.

I juni 2007 skrev Lena Adelsohn Liljeroth ett inlägg på DN Debatt med rubriken "Regering och opposition ska enas om kulturpolitiken". Kulturministern slog fast att kulturens frihet värnas bäst när den stöds av många. Därför bjöds samtliga riksdagspartier in att medverka i en politisk expertgrupp tänkt att samarbeta med utredningskommittén.

Som orsak till utredningen framhävdes att förändringar hade skett i samhället sedan de kulturpolitiska målen fastställdes på 70-talet. Kulturministern talade om globalisering, internet, invandring och Sveriges inträde i EU. Målen behövde anpassas "så att de fångar upp innehållet i en ny kulturpolitik".



Att se Kulturutredningen som opolitisk är dock ett misstag. Den som läser direktiven inser att de omtalade förändringarna i samhället inte bara handlar om yttre omständigheter, utan minst lika mycket om en ideologisk kursändring: från jämlikhet och kollektivism till nyliberalism och marknadstänkande.

Dagens svenska kulturpolitik härstammar från åren 1974 till 1976. Den bygger på folkhemsideal om kulturen som en socialpolitisk fråga. Den tillkom då oljekrisen hade lett till lågkonjunktur, då samhällsdebatten upplevt en allmän radikalisering och - vilket Kulturutredningens ordförande Eva Swartz själv har tagit som träffande exempel - då numera sönderkramade Abba tillägnades låten "Doing the omoralisk schlagerfestival".

1974 satsade man på ökad tillgänglighet, studieförbund, stöd till fristående kulturarrangemang och "fritt kollektivt skapande". Formuleringen att kulturpolitiken borde "motverka kommersialismens negativa verkningar" var nog inte så uppseendeväckande. Då.



Det är knappast en slump att den enda stora översyn av kulturpolitiken som skett sedan dess initierades av regeringen Bildt. Den gången rann förändringsviljan ut i sanden.

Sommaren 2007 var emellertid en ny borgerlig regering varm i kläderna och utsåg en före detta chef inom TV4 - Eva Swartz - att leta en kulturutredning. I direktiven sades att kulturpolitiken hade "byggt på" det offentliga, vilket framöver skulle bli "en hörnsten". Kulturpolitiken skulle "främja upplevelseindustrin" och "skapa förutsättningar för entreprenörskap".

Kort sagt: den skulle uppdateras till nya ideal.



Att oppositionspartierna har deltagit i arbetet är hårklyveri. I stället för en parlamentarisk utredning, där partirepresentanter arbetar mot en hållbar kompromiss till lösning, har regeringen lagt kulturpolitiken i händerna på en liten grupp tjänstemän och institutionschefer. När jag intervjuade socialdemokraternas Margareta Israelsson beskrev hon politikergruppens möten med kommittén som rena informationsträffar.

Men mycket har hunnit hända även sedan 2007. Då sades en av utredningens uppgifter vara att lyfta upp den marginaliserade kulturpolitiken på agendan. I dag - efter skuggutredning och scenkonstkris - fyller kulturen ledarsidor och debattprogram. Då blomstrade ekonomin. I dag är vi mitt i en finanskris där staten får träda in och rädda den fria marknaden.

Mona Sahlin har utsett kulturen till en valfråga. Om det vore val i dag skulle hon bli statsminister.



När Eva Swartz på torsdag presenterar Kulturutredningens slutbetänkande är det efter en rad avhopp från utredningen, kritik om dåligt ledarskap och en deadline som har fått skjutas upp. Det är också med en fråga hängande i luften.

Kommer utredningens förslag verkligen att genomföras? Och även om de klubbas igenom, rivs de upp ifall vänstern vinner nästa val?

Redan från början beskylldes Kulturutredningen för att vara tandlös, eftersom den inte får föreslå vare sig ändrade skatteregler eller höjda anslag till kultursektorn. Man kan också ifrågasätta om det är rimligt att en grupp på tretton personer, utsedda av en regering som snart kan mista makten, lägger grunden för ett lands kulturpolitik. Frågan blir knappast mindre relevant när denna grupp beskylls för samarbetssvårigheter och ovilja till dialog.



Kanske känner Eva Swartz samma tvivel. Kanske är det därför de förslag som har läckt ut handlar om organisering - nedläggning av myndigheter, ihopslagning av myndigheter - inte om principfrågor och kulturpolitikens mål.

För ett år sedan konstaterade jag i en artikel hur svårt det var att förutse vad Kulturutredningen skulle leda till. Med några dagar kvar till slutbetänkandet kan man fortfarande säga samma sak. Möjligheten finns att vi, även valhösten 2010, har en kulturpolitik som "motverkar kommersialismens negativa verkningar".