Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklas vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet.



Kära läsare, grattis! Du har just läst - för du skummade väl inte citatet ovan!? - den sista, sammanfattande och så vidunderligt explosiva meningen i vetenskapshistoriens kanske mest revolutionerande bok, "Om arternas uppkomst".

Redan när boken utkom den 24 november 1859 anade många att den innehöll sprängstoff. Med kraft att förändra om inte vår existens så förståelsen av vår och alla organismers existens på planeten Tellus. Samtliga av förstaupplagans 1 250 exemplar - en relativt hög upplaga på den tiden - sålde slut första dagen. Sedan dess har "Om arternas uppkomst" aldrig gått ur tryck.

I år är det 150 år sedan "Om arternas uppkomst" utkom, därtill jämt 200 år sedan Charles Darwin föddes, 12 februari 1809. Dubbelt Darwinår således. Som det finns många skäl att fira.



Ett synnerligen gott skäl är i mina ögon att Darwin inte bara var ett unikt geni, utan också ett ovanligt begripligt, ja, lättillgängligt geni. I jämförelse med naturvetenskapens två andra ikoner, Newton och Einstein, är Darwin klarheten själv. I princip kan vem som helst dyka ned i, rentav förstå evolutionsläran. Och det utan omvägar, utan tillrättalagda manualer, utan förnumstiga guider. Det är faktiskt svindlande enkelt: införskaffa ett exemplar av "Om arternas uppkomst", öppna pärmarna - och läs! Svårare än så är det inte.

Själv blev jag rejält överraskad, ja, förbluffad när jag för några år sedan började läsa Darwins böcker - och upptäckte att jag inte kunde sluta läsa. Så spännande, så roligt. Och unikt begripligt. Det är extremt sällsynt i vetenskapshistorien att en lekman kan läsa, förstå och i detalj ta del av en intellektuell revolution direkt ur källan. Jag vet bara en annan vetenskaplig revolutionär som är lika, eller snarast mer, tillgänglig: Freud.

Bäst är det nog att börja med Darwins andra huvudverk, "Människans härkomst", som utkom först 1871. I "Om arternas uppkomst" berör Darwin försiktigt, flyktigt, antydningsvis människans evolutionshistoria. Låt vara att många läsare dechiffrerade det finstilta i Darwins kråksång. Jo, också människan var en apa.



I "Människans härkomst" tog Darwin till slut - strängt taget hade han tvekat i trettio år - bladet från munnen. Finstilt - adjö! Rakt upp och ner: Gorillan och schimpansen "är människans närmaste släktingar". Det uppfattades som en hädisk provokation då. Och gör det - otroligt nog - fortfarande år 2009, åtminstone hos många fundamentalister med perfekt tunnelseende.

Delvis beror Darwins omedelbara, enorma genomslag på hans förmåga att formulera komplicerade saker på ett begripligt sätt. Han är en mycket god pedagog. I varje tankeled av evolutionsläran redogör han sakligt och utförligt för alla argument, för och emot. Han tvekar heller inte att bekänna sin okunskap i vissa frågor. Men även om Darwin var olyckligt medveten om att han inte knäckt ärftlighetens lagar - Mendels banbrytande upptäckter från 1865 blev kända först 1900 - tvivlade han aldrig en tum på evolutionsläran.



Darwin var ett snille - och en människa med andra, mindre smickrande sidor. I "Människans härkomst" finns åtskilliga uttalanden som får Sverigedemokraterna att verka upplysta. Till de jämförelsevis snällare fördomarna hör meningen "vildar skäms med säkerhet då de brutit mot någon av sina etikettsregler, men det är oklart i vilken omfattning de kan uppleva samvetskval". Darwin har en snarlik, förringande och förintande kvinnosyn: i allt som mannen "företar sig når [han] längre än kvinnan".

Det vimlar av sådana fördomar i "Människans härkomst". Paradoxalt nog bidrar det till att göra boken mer tillgänglig. Med förskräckande tydlighet visar Darwin att ett monumentalt geni också kan vara en ganska korkad människa. Och ett barn av sin tid.

Men om vissa uttalanden är tidstypiskt rasistiska är andra rent futuristiska: fascistiska. Som när Darwin hävdar att det i alla samhällen ständigt pågår en utrensning av de människor som är "allra sämst utrustade i moraliskt hänseende". Brottslingar avrättas eller fängslas så att de inte kan sprida sina "dåliga egenskaper". Darwin har inget emot det, tvärtom. Lika cyniskt skriver han att "melankoliker och vansinniga stängs inne eller begår självmord". På sin älskade gård förädlade Darwin växter och bedrev experimenterande avel på duvor. Slutsatsen var inte långt borta. Också människosläktet måste förädlas. Och undermåliga individer rensas bort. Darwin var på många sätt långt före sin tid, också när det gäller social ingenjörskonst.



Darwin försökte ändå, så gott som hans sociala status och förblindande bakgrund tillät, vara saklig. I kapitlet om människors och djurs själsför- mögenheter kommer Darwin, efter många sidors argumentation, fram till en bisarr, likväl ganska hederlig slutsats. Det finns faktiskt "enorma skillnader i begåvning mellan de lägst stående människorna och de högsta djuren". Också vildar fick tillhöra arten människa.

Om man förmår att läsa dessa avsnitt utan att förfäras alltför mycket - och kanske i stället låter sig roas av geniets blinda, ack så mänskliga fläckar - kommer man att lära känna en lågmäld, genial revolutionär som fortfarande efter 150 år förmår fascinera och överraska.



Det är en makalös gåva att kunna följa ett geni tätt tätt i spåren när svaren på den häpnadsväckande gåtan som kallas livet på jorden får sin sinnrika, undersköna lösning. Det är en möjlighet som ingen borde förneka sig.