Böckerna samlas i travar vid sängen och på soffbordet. Med slitna pärmar får någon av dem följa med, dag efter dag. Men varje gång orden tar slut infinner sig en tystnad som gränsar till övergivenhet. Vi sitter kvar vid vår temugg, drömmandes om att författaren skall finnas i vår närhet.

Tidskriften Vi tar nu ytterliggare ett steg för att försörja Kultursverige. Det är deras nya satsning Vi läser som fångar mig och mitt behov av de skrivna orden. För fortfarande behövs litteraturtidskrifterna hur mycket vi än följer de kulturella flöden som den digitaliserade världen erbjuder. Än så länge är pappret mellan mina fingrar, de väldisponerade texterna och bilderna, liksom de välredigerade artiklarna ett njutningsbart beroende.



Vi läser hjälper nu till att binda samman de olika arenor som litteraturen befinner sig på. I sitt första nummer möter vi ett par av våra finaste författare som bloggare. Men tidskriftens initiativ stannar inte vid detta. De har också utlyst en tävling för att synliggöra de bästa författarbloggarna.

Initiativet känns mycket värdefullt efter Aftonbladets blogg-gala där fokus svajade och våra väletablerade kulturella bloggröster marginaliserades. Bokhoras seger var ett pris till de samtalande, närvarande läsarna mellan oss själva och litteraturen. Men vinsten till dessa kulturbloggare bekräftade vår smala bild av vem och hur bloggaren är. Vardagsmänniskan som öppnar en virtuell by med småplock.



En del av oss vill se strålkastarljuset på några av dem som aldrig slutar skriva, de som inte är kritiker utan litterära personligheter och följeslagare. För mig var det mötet med Vi läsers första huvudperson, Bodil Malmsten som först fördjupade min relation till en författare genom en digital hemvist. Jag är en skugga som får följa henne i en miljö som också hon älskar:



I den virtuella världen är jag flyktig och svävande, lätt. Jag kan ändra mig, vända på ett påstående, utplåna det tidigare skrivna och börja om. När jag skriver vill jag göra det i rörelse, i rymden, på ett moln, på min hemsida. Alltid hemma men ingen vet var. (Ur "Kom och hälsa på mig om tusen år" av Bodil Malmsten).



En helt annan slags följeslagare har jag blivit till Isobel Hadley-Kamptz. Hennes spetsiga, ibland obekväma, språk kring vardag och smärta kan avnjutas på den blogg där hennes bok "Jag går bara ut en stund" aldrig tar slut.



Isobel är både ledarskribent och författare, en underbar blandning för en bloggare. De dagliga uppdateringarna kring vardag, småbarn och politisk livsluft känns som att de finns till just för mig. Du är där, jag är här. Denna nära känsla får jag aldrig bland bibliotekens välfyllda hyllor. Boken är färdig, sluten och dess historia förgänglig. Bloggandet tar förhoppningsvis aldrig slut. Vi finns där vid författarnas sida och kan vänta oss nytt, gång på gång.

Du kanske har sett dem. Fångats av orden, ansiktsuttrycket. Kanske var det på bokfestivalen eller vid ett författarbesök på biblioteket. När kvällen är över och du vandrar hem vill du söka upp dem igen. Veta vad som hände i går, i dag för ett år sedan. Hur ser dina tankar ut Malmsten? Får jag följa med en bit på vägen? Malmsten och Hadley-Kamptz, jag älskar att vara er nära, hemliga publik.



n Lördag 21/2: Anders Roslund.