Vid ett par tillfällen har jag tillsammans med andra studerande haft förmånen att besöka Tjärnö marinbiologiska laboratorium, strax söder om Strömstad. På agendan står en tur ut mot Kosteröarna med fartyget Nereus som med hjälp av en enkel metallskrapa för upp bottenprover vilka vi sedan rotar igenom på jakt efter marina organismer. Som lyckliga barn har vi grävt, silat och putsat fram mossdjur, små trollkrabbor, havsanemoner och märkligt primitiva Branchiostoma: halvt transparenta lansettfiskar med en enkelt utformad ryggsträng som sträcker sig längs djurets hela längd och pekar framåt mot evolutionärt sett senare, mer välbekanta fiskarter med egentlig ryggrad, som nejonögon, rockor och hajar - och mot oss själva.

Vi kan fundera på varför vi, som efter båtturen förbereder preparaten i laboratoriet med sitt strömmande, kalla saltvatten, plastburkar och akvarier, så fullständigt uppslukas av havsdjupets livsformer. Hos oss människor finns det en artunik strävan efter att skapa ordning i en till synes oöverskådlig mångfald, att hitta likheter, samband och avvikelser, men det finns också en djupt känd nyfikenhet inför livets alla former.



Att studera marina organismer är ett snabbt sätt att komma nära evolutionens källa, och ännu i dag består livet i havet av fler stammar (fyla) än livet på land, och några av dessa djurstammar finns bara i havet, ingen annan stans, med särpräglade anpassningar till ett liv i vatten, livets urhem. Trots det evolutionära avståndet blir det för oss amatörforskare snart också allt mindre relevant att tala om primitiva livsformer när vi successivt får en förståelse av den sammansatta strukturen och invecklade livscykeln hos den mest diskreta rankfoting.

Just rankfotingarna, strandklippornas vassa havstulpaner, ägnade årets jubilar Charles Darwin flera år åt att studera och systematisera. Genom idogt materialinsamlande kunde han lägga fram kvalificerade hypoteser om livsformernas föränderlighet och variation, idéer som han några år senare hade byggt ut till den teori om livets gradvisa utveckling han presenterade i "Arternas uppkomst" (1859).



Om betydelsen av denna upptäckt: det i grunden ganska enkla förhållandet mellan individuell variation, ärftlighet och naturligt urval, finns det spaltkilometer skrivna, och det är i dag självklart att allt liv på jorden som finns och har funnits genomgått och genomgår detta förlopp. Förståelsen för de evolutionära processerna, och alla organismers gemensamma ursprung har på köpet gjort oss medvetna om livets värde, men också mer alerta på de hinder vår egen arts extrema framgång sätter i vägen för andra varelsers överlevnadsmöjligheter.

Genom att till exempel avverka stora områden med extremt artrika regnskogsmiljöer vet vi, genom Edward O. Wilson, att vi inte bara utrotar särskilt specialiserade myror, för att nämna Wilsons eget forskningsobjekt, utan också hindrar utvecklandet av nya, välanpassade livsformer, eftersom vi förändrar deras presumtiva förfäders livsmiljöer. Men en tanke slår mig. Kanske är människans oerhörda evolutionära framgång ett bevis på att vi till skillnad från specialiserade orkidéer och snart utdöda pilgiftsgrodor uppvisar en sådan grad av förmåga till överlevnad och fortplantning (fitness) att vår utbredning och biologiska opportunism ursäktar också våra mest destruktiva framgångar?



Evolutionsbiologin har onekligen fört med sig sådana tankar. Framgångsrika former av socialdarwinismen drev tesen att inte bara arter utan också grupper av människor och nationer hade olika grad av framgång beroende på sina evolutionära fördelar, vilket i förlängningen ursäktade faktiska övergrepp på svagare opponenter. Och det finns också hos en modern forskare som Richard Dawkins en besvärande amoralisk tanke om att de livsformer vi ser omkring oss enbart är ett slags behållare för den information som finns dold i arvsmassan.

Den vackra sidensvansen utanför mitt fönster är enligt detta sätt att se på livet inte enbart det beundransvärda resultatet av en unik genetisk kombination, utan mest ett väl anpassat köttstycke vars syfte är att föra DNA vidare. Dawkins tanke om den själviska genen omöjliggör också drömmen om biologiskt grundad altruism och medkänsla. Vi reproducerar vårt arv, till vilket pris som helst, utan skrupler. Men också detta humanistiska resonemang om amoralism och skrupelfrihet leder fel eftersom livet efter Darwin inte ens kan sägas ha något syfte eller mål och därför står det bortom alla former av etik. Det tänker inte på ont eller gott. Det tänker inte ens. Livet bara är.



Ändå visar vi tillfälliga marinbiologer på Tjärnö upp en livlig fascination för havslivets många uppenbarelseformer, en fascination som till och med gör några medkännande studenter ovilliga att tömma ut de undersökta preparaten i vaskarna. Också hos den stränge ateisten Dawkins finns ett erkännande av att livets komplexitet kan fylla oss med ett slags andlig känsla.

Hos Darwin själv, liksom hos Wilson och Stephen Jay Gould, är livet, om inte heligt så i alla fall värt vår djupa aktning. Även om vi människor, som alla andra levande organismer, sist och slutligen bara är ett materiepaket som bär vårt arv vidare till nästa generation, har den blinda evolutionen gett oss djurvärldens mest utvecklade hjärna. Ett enormt komplex av celler som någon gång för kanske 100 000 år sedan, oklart varför, utvecklade ett medvetande.

När detta väl fanns på plats, och människan vandrade ut ur Afrika för att kolonisera resten av jorden, fanns det inget annat levande som kunde hejda vår utbredning. Men detta medvetande förde också med sig insikten om att vi har ett ansvar för allt annat levande. Ett ansvar vi som enda kända livsform är förmögna att ta.