I ett ögonblick av klarsyn kvicknade Charles Robert Darwin till på sin dödsbädd i hemmet på Downe House och bad, till slut, om syndernas förlåtelse och tog, till slut, emot Jesus i sitt hjärta.

Nej, det gjorde Darwin förstås inte. Frågan är varför denna myt är så seglivad. Varför måste Darwin tro på gud? För att det skulle få apteorins fader att förkasta det evolutionära bålverk som fått den bibliska världshistorien att gå under - och Gud att gå upp i rök.

Darwin var ju, som väl alla vet, ateist. Vet vi det? Nja. Vad vi vet är att han under hela sitt liv grubblade och grubblade. Redan som tjugoåring insåg han att det var något lurt med dåtidens officiella, kristna historieskrivning. Den anglikanske biskopen James Ussher hade i "Annalium pars postierior" (1654) - utifrån genealogin i Gamla Testamentet - bevisat att jorden skapades 4004 år f. Kr. Mer exakt den 23 oktober. Givetvis på en måndag.

Under seglatsen med Beagle på 1830-talet fick Darwin tid att läsa geologen Charles Lyells pågående, voluminösa bokverk, "Principles of Geology". Darwin fascinerades, funderade, blev snart helt övertygad. Lyells bevisföring var överväldigande. Jorden var inte sextusen år utan snarare hundra miljoner år gammal. Biskop Ussher bevisade i nattmössan.

Darwin började, låt vara i hemlighet, att tvivla. På skapelseberättelsen. Gradvis på Bibeln i sin helhet. Tvivlet mognade i omgångar, delvis i takt med hans evolutionslära. Också privat växte tvivlet. Avgörande blev dottern Annies tragiska död 1851. Hur kunde en god gud tillåta det? Då hade Darwin redan brutit med en urkristen pakt. Varje söndag gick familjen i kyrkan. Medan Charles tog en långpromenad. Samlade småkryp och visslade, gissar jag.

Så varför var Darwin försiktig, ja, förstummad, i religiösa frågor? Främsta skälet: den djupt älskade, djupt religiösa hustrun Emma. De religiösa passagerna i Darwins "Självbiografi" ströks också när boken publicerades 1887, fem år efter hans död. Först 1958 utkom självbiografin ocensurerad. Där skriver Darwin bland annat att han redan på Beagle alltmer hade börjat "betrakta Gamla Testamentet, utifrån sin uppenbarligt falska världshistoria /…/ som inte mer trovärdigt än hinduernas heliga böcker, eller tron hos vilken barbar som helst."

Och vidare:

Jag har svårt att förstå hur någon kan önska att kristendomen är sann. Om det förhåller sig så tycks texterna entydigt peka på att de icke-troende - och det inbegriper min far, bror och nästan alla mina vänner - kommer att straffas i all evighet. Och det är en fördömd lära.



Starka ord. Väldigt starka, rent revolutionära ord i dåtidens England. Så Darwin teg. Inte ens som vetenskapsman var han särskilt polemisk. När "Om arternas uppkomst" briserade 1859 vägrade han att tilldelas rollen som samhällsrevoltör eller, värre, gudsförnekare. Han höll sig till vetenskapen. Likväl blev han omedelbart synonym med antikrist/hädaren/ stollen/geniet som gjort människan till apa.

Darwin berör aldrig apfrågan förutom i bokens berömda understatement "mycket ljus kommer att spridas över människans egen uppkomst och historia". Tolv år senare tvekar dock inte Darwin: gorillan och schimpansen "är människans närmaste släktingar" ("Människans härkomst").

Darwin var tveklöst ett suveränt geni, men ingalunda den ende och långt ifrån den förste av att slås av likheterna mellan människor och människoapor. När Darwins apteori presenterades hade många redan påtalat släktskapsförhållandet.

Apan var redan ute ur flaskan.

Darwins bidrag? En solid vetenskaplig grund.

Hundrafemtio år senare vill många fortfarande rädda människan undan apflocken. Som alltid är det upp till var och en - att tro. Det märkliga är att det inte tycks räcka - att tro. Kreationister och intelligenta designister vill så motbevisa evolutionsläran. På så kallat vetenskapliga grunder. Som inte sällan bygger på okunskap. Rena missförstånd. Som (van) föreställningen om slumpen. Kalla den brutal, cynisk eller omänsklig - men evolutionen är motsatsen till slumpmässig.

Darwinisten Richard Dawkins brukar med sin föga diplomatiska stil driva Genesisfundamentalister mot hjärtflimmer. I synnerhet hans senaste bok "Illusionen om Gud" - liksom ett par (utmärkta) populärvetenskapliga tv-serier för BBC - väckte starka, hätska, hatiska reaktioner. Dawkins har mordhotats otaliga gånger (och tillönskats en riktigt plågsam död av goda kristna).

Kanske är det värsta att Dawkins vill tvinga alla tveksamma tvivlare ut i ljuset. Dawkins är kompromisslös. Antingen tror du på Jesus - eller på apan i oss alla.

Charles Darwin tycks ha vacklat. I självbiografin kallar han sig "agnostiker". Fegade han? Om det inte finns någon gud spelar det ingen roll vad man tror. Men tänk om man efter döden upptäcker att Bibeln stämmer!? Då är det bra att ha gud i rockärmen.

Häromveckan förklarade amerikanske psykologen Paul Ekman (The Times, 15/2) att Darwin med sin starka, medkännande moral möjligen inspirerats av tibetansk buddhism (genom vännen Joseph Hooker som reste i Tibet 1847).

Paul Ekman är snillet bakom vetenskapen som, i Darwins anda, kartlagt hur arten människa uttrycker känslor genom ansiktets fyrtiotre muskler. Jo, han är alla tv-tankeläsares guru. Han är också nära vän med Dalai lama, som Ekman citerat Darwins tankar kring moral och medkänsla för. Dalai lamas reaktion?

"Nu kan jag kalla mig darwinist".

Skojigt. Rentav mer än så. Buddhismen är nog den enda religion, i sin livsfilosofiska form, som är kompatibel med Darwin. Jag frestas av tanken: Darwin var inte ateist. Inte teist. Inte agnostiker.

Smaka på den: Darwin var buddhist!

Kanske var han inte själv medveten om det. Men jag vet. Tror jag.