Bord med en vacker historia

Kristianstad Artikeln publicerades

Förr fanns det 35 mjölkbord i Venestad med omnejd. Numera finns bara fyra kvar. Ett av dem valdes till det vackraste i helgen.

Under den stora kastanjen på gårdsplanen står ett stadigt mjölkbord i tjärad ek. Det har burit många mjölkkannor genom årens lopp.

I svängen bromsade mjölkbilen in på morgonen och "kannedängaren" lyfte över mjölkkannorna till flaket.

Några timmar senare kom mjölkbilen tillbaka med skummjölk och tomma kannor.

När tankhämtning successivt började införas under 1960- och 70-talen användes inte mjölkborden längre.

Många av dem murknade och föll ihop, andra monterades ner av bönderna. Men bordet på gården i Årröd har stått kvar och klarat vind och regn tack vare det kraftiga virket. För 15 år sedan började Catrin Leander rida förbi från sitt föräldrahem som ligger en och en halv kilometer bort. Då hade Per Pålsson som ägde gården fortfarande mjölkkor kvar. Catrin tyckte att det gamla mjölkbordet var vackert.

Hösten 2007 köpte hon och sambon Mårten Glantz gården, som är från 1860-talet. De föll direkt för den.

- Det var strålande sol och vackert när vi åkte ut och tittade på huset, säger Catrin.

Mårten Glantz tycker att det är lite märkligt att bordet står så nära kastanjen, men enligt Torsten Sigfridsson, som forskat kring mjölkbord, var det vanligt att bordet stod i skuggan av ett hus eller ett träd för att mjölken skulle hålla sig kall.

Själva har Catrin Leander och Mårten Glantz två köttkor, men mjölkbordet har de behållit och i helgen fick de pris för det. Wenestads byalag utsåg det till det vackraste.

- Först trodde vi att det var enkelt. Vi trodde att de var fler, men det fanns bara fyra mjölkbord kvar. Vi valde det som vi hade i vårt närområde, säger ordförande Nils-Göran Jönsson.

De andra tre var flata stenar som lagts på stengärden. Vinnarbordet var det enda i trä. I Venestads gamla skola blir nederkanten av fönstren immiga av byalagsmedlemmarnas glada prat. Årsmötet är avklarat och det luktar varmt kaffe och söta bullar, kolakakor och kladdkaka. Vid ett av borden sitter Nils Åkesson. Han driver lantbruk sedan många år tillbaka, men två år mellan skolan och lumpen, 1962 till 1964, var han kannedängare. Med andra ord stod han på flaket och lyfte upp mjölkkannorna på lastbilen. Jobbet var både kallt och tungt.

- Kannorna kunde vara så stora som 40 liter. Det är inte att undra på att man har ont i ryggen ibland, säger han och ler.

Han var 17 år då. Varje morgon klockan sju, helg som vardag, for mjölkköraren Martin Fröjd och han iväg från Venestad, hämtade kannorna längs vägen till mejeriet i Hörröd och återvände sedan med skummjölk och tomma kannor på vägen hem.

Det tog allt som allt tre timmar. Resten av dagen hjälpte han sin far med lantbruket.

- Som mest hämtade vi 110 till 120 kannor. Det fanns inte två mjölkbord som var lika. De hade alla olika höjd. Det var inga krav på sådant då. Lastbilen var 1,20 meter hög och borden kanske 80 centimeter. När de hade som mest kannor fick de sätta dem i flera lager på varandra. Det gjorde arbetet ännu tyngre.

Med tiden lärde han sig att lyfta rätt för att få upp dem. Att flytta dem var lättare, då kunde han rulla dem snett på nederkanten, förklarar han och visar med armarna.

I mitten på 1960-talet blev det allt vanligare med mjölktank på gårdarna och efter 1967 användes inte mjölkborden i Venestad längre.

Men fyra av dem står kvar och påminner om den tid då mjölkborden var en samlingsplats för pigor, drängar, bönder och bondhustrur.

Vid mjölkbord har många par kyssts för första gången och bönder har lurpassat på varandra för att kolla så att den andre inte hällde över mjölk från grannen i sina egna kannor för att kunna lämna bättre mjölk.

- Vissa var inte så noga med att diska kannorna heller, säger Nils Åkesson. Idén att utse det vackraste mjölkbordet kommer från kocken, konstnären och författaren Heinz Kryschak. När han arbetade med boken "Pigornas rike" fick han syn på ett fint mjölkbord i Ullstorp.

- Dels är det en tradition som tillhör bondelivet, dels är jag själv uppväxt i Alperna och där hade vi ett mjölkbord. Det var också i trä och höjden var anpassad efter mjölkbilen, säger han.

De flesta svenska mjölkbord var av furu. Ofta återanvändes virke från träpallar, telefonstolpar, båtspann, takstolar med mera, enligt Torsten Sigfridsson. Vissa bönder gjorde mjölkbord i betong, men mejerierna var inte så förtjusta i det eftersom det kunde bli skador på lastbilen om mjölkkörarna körde på bordet.

Även i trakten runt Kristianstad har Heinz Kryschak sett mest mjölkbord i trä, men också en del byggda på stengärde och ett nybyggt mjölkbord på Mansdala. Tanken är att fler bord ska kunna utses till de vackraste under de närmaste åren.

- Vi börjar i Venestad och priset delas ut varje år. Efter Venestad går vi vidare till närstående byar, säger han.