Textstorlek
Broder Daniels Henrik Berggren på Tivolirock i Kristianstad 1996.
Bild: Martin Jadetorp
Intet nytt under molnet
Publicerad: 10 mars 2009, 01:15
Senast uppdaterad: 10 mars 2009, 09:19
Senast uppdaterad: 10 mars 2009, 09:19
Bokrecension
Sommaren 1996 gjorde ett osnutet Göteborgsband dagens bästa spelning på Tivolirock. Det var bara eftermiddag, men sångaren i svart väst och slips dansade och ylade frenetiskt. En grupp svarthåriga flickor trängdes framme vid scenen. I övrigt var det ganska glest.
"Broder Daniel: When we were winning"
Martin Norberg & Klas Ekman
(Telegram/Schibsted)
(Telegram/Schibsted)
Tolv år senare gav Broder Daniel sin avskedskonsert på festivalen Way Out West. Ett enormt publikhav såg Henrik Berggren avsluta med en akustisk version av "No time for us". De skramliga indieslynglarna hade blivit så stora att Aftonbladet satte en paparazzibild från bandets efterfest på förstasidan.
Att Broder Daniel nu blir bok är knappast förvånande. Redan förra sommaren sammanfattades karriären i en rad artiklar och en dokumentärfilm är under produktion.
Att Broder Daniel nu blir bok är knappast förvånande. Redan förra sommaren sammanfattades karriären i en rad artiklar och en dokumentärfilm är under produktion.
Upphovsmännen till "Broder Daniel: When we were winning" borde ha extra goda förutsättningar att gestalta historien. Klas Ekman skrev 2001 den numera klassiska artikeln i tidskriften Sonic där Broder Daniel berättade om tonårsminnen, droger och skandaler. Martin Norberg är mannen bakom bandets allra första pressfoto, där Henrik Berggren bar kostym och övriga medlemmar var nakna - en bild som bidrog till deras rykte som utflippade.
Med tanke på detta är boken en besvikelse. Bildmaterialet utgörs av konsert- och repfoton samt porträtt från tre studiofotograferingar. Några nya perspektiv eller inblickar i den Broder Danielska vardagen får man inte. Istället reproduceras mytbilden. Bandet röker, dricker, spelar rock och poserar antingen uppkäftigt eller med ett svåråtkomligt vemod - allt i svartvitt.
Det är snyggt och stämningsfullt, men det säger inte mycket.
Med tanke på detta är boken en besvikelse. Bildmaterialet utgörs av konsert- och repfoton samt porträtt från tre studiofotograferingar. Några nya perspektiv eller inblickar i den Broder Danielska vardagen får man inte. Istället reproduceras mytbilden. Bandet röker, dricker, spelar rock och poserar antingen uppkäftigt eller med ett svåråtkomligt vemod - allt i svartvitt.
Det är snyggt och stämningsfullt, men det säger inte mycket.
Citat
Ur boken "When we were winning"
Berggrens tonår
"Mitt första minne av Henrik är från åttan. Då hade han en konstig gigantsik skjorta som var slafsig, långärmad och pepparkaksbrun."
(Daniel Gilbert om Henrik Berggrens tonår)
Stökiga turnéer
"Vi fick ett oförtjänt våldsamt rykte. Jag menar, är man tjugo personer i ett hotellrum så är det klart att saker går sönder."
(Johan Neckvall om stökiga turnéer)
Hellströms avsked
"Jag och Henrik pratade på telefon och då sa han att det var läge... Jag förstod först inte vad han menade."
(Håkan Hellström om sitt avsked från bandet)
Framtiden
"Nu när Broder Daniel inte finns mer känner jag att jag måste bevisa någonting igen med nästa skiva och det passar mig rätt bra egentligen."
(Henrik Berggren om framtiden)
Berggrens tonår
"Mitt första minne av Henrik är från åttan. Då hade han en konstig gigantsik skjorta som var slafsig, långärmad och pepparkaksbrun."
(Daniel Gilbert om Henrik Berggrens tonår)
Stökiga turnéer
"Vi fick ett oförtjänt våldsamt rykte. Jag menar, är man tjugo personer i ett hotellrum så är det klart att saker går sönder."
(Johan Neckvall om stökiga turnéer)
Hellströms avsked
"Jag och Henrik pratade på telefon och då sa han att det var läge... Jag förstod först inte vad han menade."
(Håkan Hellström om sitt avsked från bandet)
Framtiden
"Nu när Broder Daniel inte finns mer känner jag att jag måste bevisa någonting igen med nästa skiva och det passar mig rätt bra egentligen."
(Henrik Berggren om framtiden)
Texten lyckas bättre med att visa vilka Broder Daniel är, även om den stilistiskt inte är så märkvärdig. Klas Ekman skriver på en typisk rockjournalistprosa där citat från bandmedlemmarna oftast står för berättandet. Mycket känns igen från Sonic-artikeln, och det är svårt att se boken som annat än en utökad version.
Ändå sträckläser jag den.
Berättelsen om Broder Daniel är ju en klassisk underdogsaga: unga outsiders som går på tvären mot allt och alla, blir sedda som freaks, men sakta övertygar allt fler och triumferar innan det hela slutar i tragedi. För den som är ett fan av gruppen bjuder boken på många minnesvärda anekdoter.
Sammantaget känns dock "Broder Daniel: When we were winning" ganska tunn. Ekmans text tar bara ett par timmar att läsa och Norbergs fotografier är uppblandade med faksimiler och andras bilder. Varför har de inte höjt ribban ett par steg och gjort den definitiva biografin?
Kanske hoppas upphovsmännen, liksom jag, att sagan Broder Daniel trots allt inte är över.
Ändå sträckläser jag den.
Berättelsen om Broder Daniel är ju en klassisk underdogsaga: unga outsiders som går på tvären mot allt och alla, blir sedda som freaks, men sakta övertygar allt fler och triumferar innan det hela slutar i tragedi. För den som är ett fan av gruppen bjuder boken på många minnesvärda anekdoter.
Sammantaget känns dock "Broder Daniel: When we were winning" ganska tunn. Ekmans text tar bara ett par timmar att läsa och Norbergs fotografier är uppblandade med faksimiler och andras bilder. Varför har de inte höjt ribban ett par steg och gjort den definitiva biografin?
Kanske hoppas upphovsmännen, liksom jag, att sagan Broder Daniel trots allt inte är över.
Adam Svanell
Opera för sin samtid
Michael Jackson sörjs världen över
