De förbipasserande utanför fönstret skymtar fram bakom en rad av enar. De bär fortfarande klumpiga kängor, fodrade handskar och vinterjackor. På bordet står ett par hängiga krokusar i ett dricksglas bredvid en hög vas med påskliljor som valt att inte slå ut.

Små gympaskor med kardborreband och vita sandaler med liten blomma är uppspårade i källaren och står nu mitt på köksgolvet. I dag är det tre barn i den bruna manchestersoffan med alla filtar. Jag ropar in dem i köket. Efter plättar med sylt och berg av grädde ska de gå ut. De är ense om att sol betyder vår och att vår betyder fleecetröja utan jacka.



Yra flickor lekandes med en lat kanin som inte protesterar mot att bli buren upp och ner eller i ena benet. Snabb harliknande kanin som spejar på barnen och springer runt runt i den improviserade hagen byggd av kompostgaller. Tre mot en tröttar ut sig. Kanin-Emma låter sig inte lockas eller trugas.

I björken hänger en gunga att samsas om. Lite kalla blir de då efter att ha tittat på varandras gungkrumbukter. Strax stormas det in i hallen igen. Letande efter jackor, mössor och fingervantar. Slutligen är den lilla armén påpälsad och rusar ut igen. Krattande av mycket blöta fjol-årslöv. Solen tittar ner och barnen rycker upp fler krokusar.

Tidig morgon och inga termobyxor får finnas i skolväskan. De lite för små sandalerna sitter på skolflickans fötter. Hon vill så gärna, nu – just nu skall det vara dags att slippa de många ordergivningarna i skolans kapprum. Nu – just nu skall de små vita sandalerna som klämmer tårna promeneras till skolan.



Jag försöker dricka mitt kaffe utomhus. Lilltjejen fick halvt om halvt som hon ville. För små sandaler i ryggsäcken. Och så inga termobyxor förståss. Men de tunga kängorna fick både hon och vännerna mötas i på skolgården. Den isiga luften ignorerar de i alla fall på klätterställningar och när de långsamt går balansgång.

På trappan kallnar både jag och kaffet trots solen. Vinterjacka, underbar stickad Gudrun Sjödén- tröja med hål i. Lånade vantar runt kaffekoppens sista värme. Sedan ännu en liten stund med solstrålar mot trötta ögon innan arbetet på köksbordet får sin beskärda fyra timmars uppmärksamhet.

Tillbaka vid skolans tunga port, väntande föräldrar och två sparkcyklar vid tegelväggen. Ut flänger flickorna. Alla tre har färgglada tröjor och jackorna bestämt i handen. Lilla E kommer fram till mig och kramas hårt. Skolgården får ny mening, solen likaså.



Stunden är den vackrast tänkbara, i för små sandaler, en kall vårdag i slutet av mars. Över Lilla Es axel ser jag Stefan Sundström som sjunger…

Kärleken är som vårväderleken, när solen den lyser man tar av sig och fryser och klär på sig igen.