LO-chefen Wanja Lundby-Wedin är i blåsväder. Igen. Den här gången handlar det inte om direktörsbonusar eller lyxvåningar utan om hennes man, Lennart Wedin, pensionär och projektanställd på LO.

Maken har inte enbart följt med sin hustru till den fackförbundsägda semesteranläggningen Riva del Sole i Italien utan att behöva betala, han har också i flera år kunnat krydda sin pension med extra lön genom sin omtvistade anställning på LO.

Det senare kritiseras av Lennart Wedins tidigare arbetsgivare IF Metall, som inte anser det rimligt att han har fått dubbla ersättningar. Det normala är att ersättningen som pensionär anpassas så att den motsvarar tidigare lönenivå. Enligt Aftonbladet har det varit mycket "internt glunk" i LO kring chefens make.



Nu höjs följdriktigt åter röster i arbetarrörelsen mot Wanja Lundby-Wedin. "Hon måste bort för helvete. Folk orkar inte längre", sa Lars Törnman från Kiruna till Expressen/KvP i går.

Sekos ordförande Janne Rudén, som tillsammans med Byggnads ville att LO-chefen skulle lämna sitt uppdrag efter att AMF-skandalen uppdagats, tycker med en skönskrivning från en facklig kurs på Azorerna att Lundby-Wedins ställning inte precis har stärks av de senaste dagarnas uppgifter.

Och Dennis Bäckman, ordförande i Pappers avd 86, har fått vatten på sin kvarn. Han leder ett uppror mot LO-ledningen. "Det är botten nu. Men det har det ju varit hela tiden", säger han till TT.



Man skulle kunna hävda att det endast är LO-medlemmar som bör ha synpunkter på vem som leder dem. Men så enkelt är det inte. LO gör stor sak av att vara arbetarrörelsens "andra ben". Fackchefen sitter i Partiets innersta krets.

LO gör med andra ord anspråk på att veta bäst vad deras medlemmar behöver. Om medlemmarna hade fått bestämma själva så hade de kanske hellre valt ett annat parti – vilket många i praktiken gör. Kanske hade de till och med ansett att den fackliga organisationen inte ska binda sig vid enbart ett parti; bockande och bugande inför denna partilednings påfund. Den svenska arbetsmarknadens viktiga balans mellan arbetsgivare och arbetstagare rubbas på detta sätt onekligen av onödiga partipolitiska hänsyn.

När Mona Sahlin i höstas presenterade sitt rödgröna samarbete utan Vänsterpartiet var Wanja Lundby-Wedin nästan först ut att komma till undsättning – gratulera och uttrycka den allra största förståelse. Några dagar senare var hon lika lycklig över att Vänsterpartiet i stället fick vara med. Självständig? Oberoende? Fritänkande? Knappast. Snarare agerar LO-chefen – alltid – som en lydig marionett, vars främsta mål inte är medlemmarnas bästa utan Partiets.