Pierre Gilly anser att vår bild av Iran som ett hot mot västvärlden i mångt och mycket är en konstruktion som lever vidare tack vare att media brister i sin källkritiska uppgift. Han menar att islamofobin fyller funktionen att förbereda oss på krig och har hittat nio akademiker att intervjua, som i princip ger hans tankar stöd.

Pierre Gilly är en fransk-svensk frilansjournalist och bloggare på den politiska vänsterkanten. Frågan som han med hjälp av egna resonemang och nio intervjuer med akademiker från olika discipliner ger sig i kast med att försöka besvara är om USA kommer att attackera Iran och om de har skäl att göra det.



Mot bakgrund av hans tes att USA angriper länder som inte accepterar amerikansk kontroll kan vi väl utgå från att svaret på den frågan måste vara ja, och att det bara är en tidsfråga.

Gilly känner också igen propagandamobiliseringen från tiden före angreppet mot Irak och menar att samma soppa håller på att kokas ihop igen, med beståndsdelar som felaktigt översatta nyhetstelegram och ledarskribenter som gärna springer den amerikanska propagandans ärenden.

Utan tvekan behöver vi den här sortens böcker i debatten. Gilly säger någonting helt annat om Iran (60% av de universitetsstuderande är kvinnor!) och landets president Ahmadinejad än det man normalt kan läsa i tidningarna. En central del av Gillys argumentation är att Ahmadinejad faktiskt blivit felciterad när han uttalat sig om exempelvis Israel.



Den iranske presidenten har således, menar Gilly, aldrig talat om att utplåna hela staten Israel, utan snarare menat att den sionistiska regimen bör ersattas av en annan, ungefär som apartheidregimen i Sydafrika ersattes av en demokratisk regim.

Gilly tydliggör ett ställningstagande som han uppenbarligen delar: "En stat som skapats genom etnisk rensning och som upprätthålls genom att förneka ickejudar samma medborgerliga rättigheter som judar bör inte få finnas… Det betyder inte att jag önskar att Israel ska förintas fysiskt…". Han talar om en lösning där två folk lever tillsammans i samma stat med lika rättigheter oavsett etnicitet eller religion.

Naturligtvis menar Gilly att Iran inte håller på att utveckla kärnvapen, och han hittar en akademiker (professorn i internationell politik, Robert Jervis) som menar att ett Iran med kärnvapen inte skulle vara farligt.

Det är bra för debatten med den här sortens böcker, som kommer med nya infallsvinklar och framför till synes djärva påståenden. De får förhoppningsvis läsaren att tänka efter och ställa sig frågan var den egna kunskapen kommer ifrån. Att det finns länder som har intresse av att framställa Iran i dålig dager är väl uppenbart, men det är naturligtvis inte hela svaret.



Samtidigt är jag tveksam till om en intervjubok verkligen är rätt sätt att belysa den här typen av frågor. För att komma fram till vad Ahmadinejad verkligen sagt och vad Irans politik verkligen går ut på skulle det krävas en analys med ett djup som Gilly inte når vare sig med hjälp av sina egna resonemang eller med hjälp av intervjuerna.

Och om jag ska bli övertygad om att vår bild av Iran i princip uteslutande är resultatet av ett konspirationsliknande förlopp som Israel och USA tillsammans ligger bakom behöver jag helt enkelt bevis av en helt annan karaktär än de indicier Gilly tillhandahåller.