Nazism på frammarsch

Kultur Artikeln publicerades

Nynazistiska och främlingsfientliga organisationer vinner mark i Europa. Thomas Nydahl frågar sig vad vi har att sätta emot dessa grupper och finner svar i Götz Alys bok "Hitlers folkstat", som nyligen kommit ut på svenska.

Valen till EU-parlamentet gav klart besked: Europas olika nynazistiska organisationer är på offensiven, tillsammans med mer eller mindre obskyra extremistgrupper.

I Ungern gick Jobbik, den extremnationalistiska organisationen som riktar sitt hat mot landets judar och romer, oroväckande starkt framåt, så gjorde också dess likar i brittiska BNP, liksom rumänska, slovakiska, polska, italienska och andra länders partier och grupper med minst sagt dunkelt budskap och med rötter i den historiska nazismen och fascismen.

Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar dessa grupper så är det förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ. Det blev mycket hembygd, historia och folklighet som fördes fram. Men vi får inte tro att vi själva är förskonade från politiska dårar som vill fiska i samtidens grumliga vatten. I vårt eget land finns hela skalan representerad, från öppet nazistiska Folkfronten över politiska partier som Nationaldemokraterna. I Sverigedemokraterna försöker man rensa ut forna tiders rasister men dras, under den polerade ytan, med det slags småborgerliga nationalism där de sämsta mänskliga instinkterna frodas och växer. Samtidigt ser vi över hela Europa hur politiska extremister samarbetar med religiöst motiverade islamister.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom de faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en öppet nazistisk.

En bok som just kommit ut tycks mig ge en del svar på sådana frågor: Götz Alys "Hitlers folkstat" (Daidalos, översättning Svenja Hums). The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde tyskarna sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer nazistiska rörelser.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen.

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosovo och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska.

Så när de politiska frasmakarna i extrema rörelser lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.

Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.