Kring en Kristianstadspojke

Kultur Artikeln publicerades

Med en fullmatad antologi riktas i dag nytt ljus mot Kristianstadsförfattaren Gustaf Hellström (1882-1953). Peter Viktorsson imponeras över bredden och kvaliteten.

De första meningarna i en roman har ofta en speciell nimbus. Tänk bara på Piratens "Bombi Bitt och jag" eller Strindbergs "Röda rummet" eller, i ett vidare perspektiv, Kafkas "Processen" och Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Klassiker med klassiska inledningar.

För egen del är jag en smula svag för de inledande raderna i Gustaf Hellströms "En mycket ung man", andra delen i den självbiografiska romansviten om Stellan Petreus. Här slås an en ton, allvarsam och lite högtravande, som överensstämmer väl med den vilja till djupsinne som är utmärkande för den unge Petreus:



I de flesta unga mänskors levnad kommer det en dag, då man för första gången ser tillbaka på sitt liv, ej tillfälligtvis, med minnet fäst vid en viss period eller en särskild händelse, utan då man ser det förflutna i dess helhet, ser sin egen identitet.

Den dagen hade nu kommit för Stellan Petreus.




Ville man nu låta den utsagan ikläda sig parafrasens mundering kunde man inleda med konstaterandet att i mången författares öde ingår att trängas undan av andra, nya och yngre, förmågor. Men så kommer det en dag, då författarskapet på nytt lyfts fram, delvis med uppmärksamheten fäst vid en viss period eller ett särskilt verk, men även i syfte att belysa författarskapet i dess helhet, se dess fulla vidd.

Den dagen har nu kommit för Gustaf Hellström.



Det är Gustaf Hellström-sällskapetsom står bakom den digra och rikhaltiga antologin "Det var ingen tjusande idyll – Gustaf Hellström och hans tid", och med snörmakarens goda minne kan sägas att redaktörerna Lennart Leopold och Eva Ström har "elektriserat en hel stormkolonn till seger". Det är en mycket fin samling texter som bjuds. Här är inte platsen att i detalj redogöra för varje enskilt bidrag, men några exempel må anföras, några trådar följas.

Två bärande teman i Hellströms författarskap är konflikt och skuld, ofta förenade i en personlig problematik som återspeglar ett socialt skiktat samhälle såväl som inre psykologiska mekanismer. Problematiken är synlig i flertalet av Hellströms verk, men uppträder allra tydligast i Petreussviten och "Snörmakare Lekholm får en idé". Flera av antologins bidrag behandlar dessa teman, där särskilt två faktorer är återkommande: det spända förhållandet mellan far och son samt den lägre rang Hellströms far åtnjöt i egenskap av underofficer.



Tidens och Hellströms kvinnosyngranskas i en givande text av Eva Ström, som följer författarens försök att jämka samman horan och madonnan till den nya tidens kvinna, fri och självständig. Liksom Hans Holmberg tar Ström i ett annat bidrag fasta på Thomas Manns betydelse för snörmakarromanens motsatsförhållande mellan borgerskap och värdighet å ena sidan, konsten och förfallet å den andra. Och Lennart Leopold visar övertygande hur Hellström renodlar konflikten mellan far och son i Petreussviten genom att göra Stellan tidigt moderlös och utan syskon.

I samtliga fall visar sig konflikten på djupet olöslig, och den försoning som eventuellt kommer till stånd är därför alltid otillräcklig. Här kunde man tillägga att Hellström påfallande ofta låter konflikten mynna ut i ett dödsfall, antingen i form av självmord eller genom att låta någon ryckas bort i förtid.

Kristoffer Leandoer har påpekat, att de ymnigt förekommande inslagen av voyeurism hos Marcel Proust kan ses som en berättarteknisk lösning på hur man "med bibehållen realism för in information om andra personer än berättaren" och det bästa Proust kunde åstadkomma var att "ha sin huvudperson ständigt hängande utanför diverse fönster och dörrar!"

Kanske kan en liknande iakttagelse göras i fråga om Gustaf Hellström. När konflikten inte går att lösa är det enda berättartekniska medel som står författaren till buds att låta någon dö.



Så långt Hellström somskönlitterär författare. Några av hans mest minnesvärda insatser tillkommer emellertid inom andra litterära områden, journalistiken och reportaget. Även den sidan av skrivandet får sin beskärda del av antologins utrymme. 1907 sändes Hellström till London som Dagens Nyheters utrikeskorrespondent och året därpå fick han i uppdrag att bevaka de olympiska spelen. Per Rydén skriver ett stycke svensk presshistoria om en tid då dagstidningarna ännu inte höll sig med regelrätta sportsidor. Hellström, enligt egen utsago ingen "sportsman", skriver långa rapporter och referat – fjärran dagens stackatostil – och hans skildring av maratonloppet, som det året bjöd på ovanligt stor dramatik, är en rafflande upplevelse också för en sentida läsare.

Gustaf Hellström var, med egna ord, på ont och gott en Kristianstads-pojke, och barn- och ungdomsstaden finns implicit närvarande antologin igenom, som fond och klangbotten, men ges en tydligare profil i tre av bidragen. Hans Holmberg spårar miljöer och personer som lämnat avtryck i Hellströms verk och gör därtill en jämförande karakteristik av Hellström och den andre av stans litterära begåvningar vid den här tiden, den ett år yngre Fredrik Böök.

Anders Bojs beskriver militärstadens prägel och inverkan samt lämnar uppgifter om faderns värv som underofficer och sonens skolgång. Värt att notera är att den blivande Londonkorrespondenten inte läste engelska i skolan. (Hasse Z ska en gång ha påpekat att när Hellström deklamerade Kipling på originalspråket fick åhörarna intrycket att Kipling skrev på skånska. Detta en parentes.)



Disa Lundgren, slutligen, skriver om Hellströms tid i den långlivade gymnasistföreningen Athenæum. Han tycks inte ha varit någon vidare aktiv medlem, men även här finns uppgifter om Hellströms fallenhet för deklamation, den här gången från en scen och med en svensk dikt på repertoaren. Lundgren berättar: "Väl inne på scenen ropade han flera gånger diktens ord "Gunnar" så högt att han väckte en av medathenisterna med det namnet ur en ljuv slummer".

Från en litterär förening till en annan: 1942 invaldes Gustaf Hellström i Svenska Akademien. Antologin avslutas med en inte tidigare publicerad text av Hellström om William Faulkner, skriven för att övertyga övriga ledamöter om det riktiga i att tilldela denne amerikan Nobelpriset, en strävan som också förverkligades. I texten, som huvudsakligen är en presentation av Faulkners författarskap, visar Hellström prov på god orientering och stor lyhördhet för Faulkners säregna stil, så väsensskild från Hellströms egen.

Och är det något jag kan sakna i denna bok om Gustaf Hellström, är det just en inträngande analys av hans stil. Hans Holmberg beskriver elegant hur Hellströms språk "framskrider i välordnade perioder, som en militärtrupp i ledig marsch över det episka fältet" medan Lena Andersson menar att snörmakarromanen är "tungfotad och livlös", "seg, oengagerande och trög som ett maratonlopp" (det kan inte vara det maratonlopp som Hellström refererade i London som åsyftas). Mellan dessa omdömen finns ett vidsträckt fält av bildspråk, retoriska figurer, nivåskillnader och andra stildrag att utforska.

Men det är en annan och mycket lång historia.



Under Bokfestivalenpresenterar Gustaf Hellström-sällskapet sin nya bok: Lördag 4/9, kl 13.30 i Lilla salen.