Landshövdingen Marianne Samuelssons avsked på Gotland i somras är en större skandal än som uppmärksammats. Hon gjorde rätt med dispensen för Max Hansson att bygga till sina strandbodar. Hon skulle ha hänvisat till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Den är överordnad svensk lag.

Den stadgar att intrång i äganderätten skall vara "nödvändigt och ändamålsenligt" samt att "proportionalitetsprincipen" skall gälla. Denna kräver att det allmännas nytta skall överväga den enskildes nackdel.



Lantmäteriverkets flygbilder på nätet visar att vägen till stranden inte påverkas. Ägarens nackdel skulle bli avsevärd. Ett förbud är således inte nödvändigt, inte ändamålsenligt och står inte i rimlig proportion till intrångets verkan. Han måste få bygga till.

Sedan inträffade en större skandal med Naturvårdsverkets överklagande: "Naturvårdsverket anser att ombyggnaden och tomtplatsavgränsningen innebär att mark som i dag är tillgänglig för allmänheten privatiseras."

Verket nonchalerar konventionen och kallar det "privatisering" då ägaren själv önskar disponera sin mark! Begreppet "äga" vänds bak-och-fram!

Förvirringen beror på myten om den "unika svenska allemansrätten". När semesterlagen tillkom på 1930-talet ville Socialdemokraterna ge semesterfirarna tillgång till naturen. För att slippa köpa in mark till fritidsreservat, skapade de begreppet "allemansrätt". Det gav alla tillgång till privat mark utan kostnad för staten. De hävdade tesen att det varit en sedvanerätt, som stod över lagen med rätt för ägaren att avvisa obehöriga.

Med kontroll av ekonomin snärjde politikerna akademierna till sådan servilitet att all forskning under 50 år bekräftat denna tes.

Det behövdes en fri aktör, civilingenjör Gunnar Wiktorsson, för att avslöja tesen som en bluff med en genomgång av rättsläget genom historien i boken Den grundlagsskyddade myten. Då fanns ingen "allmänhet". Den som "turistade" haffades enligt lösdriverilagen.

Den största skandalen är att lagarna ännu inte skrivits om i enlighet med Europakonventionen.