– Jag har länge velat göra något praktiskt solidaritetsarbete och nu kände jag att det var "now or never". Jag kan ju inte vänta så länge, det gäller att vara pigg och rask, säger Kerstin Dahlberg som hunnit fylla 62 år.

Hon har länge varit engagerad i freds- och miljörörelsen på olika sätt och har bland annat tre fadderbarn i olika länder. Men resan till Västbanken blir ändå något helt nytt.

– Vi har fått väldigt bra utbildning men samtidigt är det omöjligt att föreställa sig hur det blir när man väl kommer dit.

Hon kommer att vara en så kallad "följeslagare" inom Ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina (EAPPI). Uppgiften blir att på plats observera vad som händer i området samt att stötta lokalbefolkningen och de organisationer som arbetar för fred.

I den lilla byn Yanoun, med ungefär 110 invånare, är behovet av oberoende observatörer extra stort.

– Yanoun är ungefär som Maglehem om det inte varit för omgivande israeliska bosättningar, vars invånare då och då trakasserar byborna på olika vis, säger Kerstin Dahlberg.

De få palestinier som vågar bo kvar har därför lovats ständig internationell närvaro och det är EAPPI som har huvudansvaret. Arbetet kan till exempel innebära att följa skolbarn till skolan eller att finnas med vid de vägspärrar som orsakar stora problem för den palestinska befolkningen.

– Det är ett jättemaskineri vid spärrarna, nästan som en flygplats. Folk som har jobb på andra sidan måste gå upp redan vid tvåtiden på morgonen för att hinna komma förbi alla spärrar.

Följeslagarna kan till exempel följa med sjuktransporter så att de får fri passage, samtala med soldaterna vid spärrarna och uppmuntra till dialog.

– Även Israeliska soldater har sagt att det fungerar bättre i spärrarna när vi är med. Det blir lugnare då, säger Kerstin Dahlberg.

I uppdraget ingår också att på hemmaplan informera om det man har sett och varit med om. Möten med politiker och skolelever är redan inbokare efter hemkomsten. Hon ska också under resan skicka rapporter via epost till ett hundratal intresserade hemma i Sverige. Reserapporterna kommer också att finnas att läsa på följeslagarprogrammets hemsida.

Under resan hoppas Kerstin Dahlberg lära sig uthållighet och tålamod. Men viktigast är att vara till hjälp för människorna i byn.

– Det gäller att inte gripas av panik över att ingenting händer. Att ändå se att det betyder något för någon människa att man är där, säger hon.

På det viset kan man få lämna ett litet bidrag till en framtida lösning på konflikten i mellanöstern.

– Ibland känns det hopplöst, men tänk på Sydafrika till exempel. Det finns faktiskt så kallade olösliga konflikter som har löst sig bara under min livstid. Och jag är ju inte ens hundra år än, säger Kerstin Dahlberg.