Året är 2006 och rapduon Snook ska komma till Tivolirocken. Oskar "Kihlen" Linnros berättar för Kristianstadsbladet om vilket musikaliskt geni bandets keyboardisten är, "Fantastisk". Lite senare samma år kommer det första beviset, Salem Al Fakirs singelgenombrott "Dream girl".

Sedan dess har den svenska popkartan ritats om rejält. Ett helt nytt land, en ny värld, ett helt nytt universum har tillkommit. Alltsammans orkestrerat och framfört av multiinstrumentalisten Salem själv. Melodiös retropop som fläktar av 70-talet, symfonirock värdig en världsarena, ihopknåpat till ett enda soulosande flöde av fantasirikedom och harmoniska infall, med en ickesångröst som motsäger sig själv. Och fullkomligt omöjlig att värja sig mot.

Hur är det att ha ett helt musikuniversum inom sig hela dagarna?

– Jag tänker aldrig riktigt så. För mig är det en helt naturlig sak att ha det i huvudet. Det finns liksom redan där. Och så har det varit sedan jag var liten – folk har hört att det varit jag, det har alltid varit min lilla värld. Men hur det blir så, det vet jag inte. Däremot gillar jag det.



Salem al Fakir avslöjar att han faktiskt har varit helt blank i huvudet ett bra tag. Ingen musik. Stått still. Samtidigt har idéerna nu börjat ta plats lagom till att det tredje albumet håller på att formas. För första gången helt från scratch. En befriande känsla.

– Första skivan var ett hopplock av sådant som jag hade skrivit under fem år. Nu känns det väldigt uppfriskande, fritt fram att gå precis var som helst, och det är lite nytt för mig. Det kan ju totalt spåra ur. Jag vet inte vart det kommer att hamna och det är absolut befriande.

Hur går det till när en låt dyker upp?

– Det är alltid olika. Ibland kommer texten först, ibland musiken. Och ofta när jag åker bil, eller kör bil, så sätts det ihop på något konstigt sätt. Det är då många låtar brukar – ordna upp sig. Det är kanske lite som att gå och bära på jobbiga tankar, så tar man en promenad och reder ut vad som pågår.

Kör du in till kanten och antecknar då?

– Nej, om det är tillräckligt bra så hoppas jag att jag ska komma ihåg det.

– Eller så sjunger jag in det i mobilen.



Salem al Fakir inledde sin karriär som 4-årig violinist. Robyn har anlitat honom i sitt band och det var som livemusiker som han etablerade sig innan sologenombrottet. I kväll får Kristianstad uppleva ett sammansvetsat band på Yllan.

– Att skriva musik och spela live, allt hör ihop för mig. När jag spelade live blev jag inspirerad att skriva egen musik, och när jag skriver musik är det för att få spela den live. Det ena finns inte utan det andra.

Vilket instrument kan du inte vara utan?

– Oj vad svårt ... Oj. Vad svårt ... Jag har haft alla mina instrument så länge. För ett par år sedan skulle jag svara fiolen och den har jag haft sedan jag var tio år. I dag är det nog pianot. Det är där jag jobbar, det är ett sådant universellt instrument. Det finns en gammal flygel i huset där jag växte upp, den ska jag nog försöka rädda och ta hem till mig.

Vilket instrument är svårast?

– Det är nog texterna. Jag är glad över att jag har tappat all slags ångest med att spela in på olika instrument. Men texterna, och den här gången blir de väldigt personliga igen, där har jag lite ångest kvar. Ibland får jag jobba på ... vad heter det ... Ordförrådet!