Textstorlek
Statsministern besökte Afghanistan i början av året.
ARKIV: Henrik Montgomery / SCANPIX 2009
En solidaritetsgärning
Publicerad: 23 oktober 2009, 01:15
Vad skulle hända i Afghanistan om de svenska soldaterna kallades hem? Vänsterpartiet kräver det och Miljöpartiet vill att regeringen redovisar hur en avveckling av engagemanget kan ske. Även inom Socialdemokratin hörs några sådana röster inför kongressen. Men regeringen håller stånd. På torsdagen lade den fram en proposition om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan.
Det är rätt. Tänk tanken att regeringen skulle gå kritikerna tillmötes. Konsekvenserna för människorna i de provinser som de svenska soldaterna har ansvar för, Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-e-Pu, skulle bli en ännu farligare vardag och en ännu mer osäker framtid, om inte andra styrkor tog över svenskarnas insatser.
Och tänk om inget annat land skulle vara berett att avlösa de svenska Isaf-soldaterna. Om alla länder som bidrar till FN-insatsen drog slutsatsen att de egna soldaterna borde tas hem eftersom läget i landet är så farligt och komplicerat.
Resultatet vore förödande. Ansvaret för säkerheten skulle dumpas i händerna på Afghanistans militär och polis, som i dag är helt beroende av hjälp från omvärlden. Säkerhetsläget som redan är mycket ansträngt skulle raseras och talibanerna återuppta sitt förtryck över hela landet. Det vore ett svek mot Afghanistans folk.
För Sverige och andra länder på skenbart tryggt avstånd från Afghanistan vore det inte bara djupt osolidariskt utan även rent egoistiskt oklokt att dra sig ur militärt. Vi vet redan i dag vad terrorgrupper kan göra om de får verka i stater som inte kan hålla dem i schack, eller välkomnas av extremister som griper makten med våld.
Även på andra sätt gör instabiliteten i Afghanistan sig påmind långt utanför landets gränser. FN:s organ för narkotikabekämpning, UNODC, har räknat ut att heroin dödat fem gånger så många människor i Natoländerna som de Natosoldater som stupat i Afghanistan sedan insatsen påbörjades 2001. Landet står för 92 procent av drogens råvara, opium, i världen. Bättre polisinsatser och utveckling i vid mening kan minska hotet från narkotikan, men då krävs uthålliga internationella insatser för att hjälpa till.
Nu förlängs alltså den svenska insatsen. Men styrkan utökas inte, något som Försvarsmakten önskat. Det är bara att beklaga. Alla civila och militära bidrag behövs. De samverkar för att stärka säkerheten i Afghanistan. Inte minst presidentvalet, omgärdat av fusk, illustrerar med all önskvärd tydlighet att omvärlden behöver engagera sig mer i Afghanistan och ställa hårdare kvar på landets styre.
Utrikesminister Carl Bildt (M) sa i går att han nästa vecka kommer att presentera ett program för ökat EU-engagemang för kollegorna i unionen. Det är nödvändigt. Bildt har rätt i att regeringens tidigare beslut om att öka biståndsinsatsen visar att Sverige är berett att göra mer. Men fler soldater skulle ha visat ännu tydligare att regeringen i ord och handling tar internationella säkerhetsproblem på största allvar.
Det är rätt. Tänk tanken att regeringen skulle gå kritikerna tillmötes. Konsekvenserna för människorna i de provinser som de svenska soldaterna har ansvar för, Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-e-Pu, skulle bli en ännu farligare vardag och en ännu mer osäker framtid, om inte andra styrkor tog över svenskarnas insatser.
Och tänk om inget annat land skulle vara berett att avlösa de svenska Isaf-soldaterna. Om alla länder som bidrar till FN-insatsen drog slutsatsen att de egna soldaterna borde tas hem eftersom läget i landet är så farligt och komplicerat.
Resultatet vore förödande. Ansvaret för säkerheten skulle dumpas i händerna på Afghanistans militär och polis, som i dag är helt beroende av hjälp från omvärlden. Säkerhetsläget som redan är mycket ansträngt skulle raseras och talibanerna återuppta sitt förtryck över hela landet. Det vore ett svek mot Afghanistans folk.
För Sverige och andra länder på skenbart tryggt avstånd från Afghanistan vore det inte bara djupt osolidariskt utan även rent egoistiskt oklokt att dra sig ur militärt. Vi vet redan i dag vad terrorgrupper kan göra om de får verka i stater som inte kan hålla dem i schack, eller välkomnas av extremister som griper makten med våld.
Även på andra sätt gör instabiliteten i Afghanistan sig påmind långt utanför landets gränser. FN:s organ för narkotikabekämpning, UNODC, har räknat ut att heroin dödat fem gånger så många människor i Natoländerna som de Natosoldater som stupat i Afghanistan sedan insatsen påbörjades 2001. Landet står för 92 procent av drogens råvara, opium, i världen. Bättre polisinsatser och utveckling i vid mening kan minska hotet från narkotikan, men då krävs uthålliga internationella insatser för att hjälpa till.
Nu förlängs alltså den svenska insatsen. Men styrkan utökas inte, något som Försvarsmakten önskat. Det är bara att beklaga. Alla civila och militära bidrag behövs. De samverkar för att stärka säkerheten i Afghanistan. Inte minst presidentvalet, omgärdat av fusk, illustrerar med all önskvärd tydlighet att omvärlden behöver engagera sig mer i Afghanistan och ställa hårdare kvar på landets styre.
Utrikesminister Carl Bildt (M) sa i går att han nästa vecka kommer att presentera ett program för ökat EU-engagemang för kollegorna i unionen. Det är nödvändigt. Bildt har rätt i att regeringens tidigare beslut om att öka biståndsinsatsen visar att Sverige är berett att göra mer. Men fler soldater skulle ha visat ännu tydligare att regeringen i ord och handling tar internationella säkerhetsproblem på största allvar.
