Att Sverigedemokraterna har blivit en allt tyngre faktor i svensk politik är det få som förnekar. Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet i måndags har provocerat fram reaktioner från alla håll. Inför valet 2010 har frågan om hur partierna ska förhålla sig till SD aktualiserats, och ideligen används de olika partiernas inställning till samarbete med det främlingsfientliga partiet som blockpolitiskt slagträ.

Senast ut är statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Under fredagen fortsatte han på Jan Björklunds (FP) spår, och svarade på inviten från Miljöpartiet och språkröret Maria Wetterstrand. Reinfeldt kan tänka sig ett samarbete med MP för att hålla SD från makten, var budskapet. Ett samarbete med SD är inget alternativ för Reinfeldt, även om den borgerliga alliansen inte skulle lyckas nå egen majoritet i riksdagen. Samarbete med MP är då att föredra.



Budskapet är välkommet. Det följer också all rimlig logik. SD:s värderingar ligger ljusår från de borgerliga. Den folkhemsnationalistiska politik som partiet vill föra är i många avseenden betydligt närmare Socialdemokratin. MP har genom femklöversamarbetet i Region Skåne visat att det fungerar.

Men frågan är om Reinfeldts och Björklunds välvilja är möjlig att överföra till praktisk politik på riksplanet. Björklund uppger att ett av de främsta skälen till att vända sig till MP är att partiet "inte är socialistiskt". Det är talande att öppningen för samarbete med de gröna görs för vad partiet inte är, snarare än vad det är.

MP är inte ett socialistiskt parti – det stämmer. Men det är inte heller ett liberalt eller borgerligt parti. Visst skiljer det ut sig från sina kamrater i vänsterblocket, genom att ha en öppen inställning till privata alternativ inom välfärden. Partiet är öppet för frihetliga lösningar, och ser inte per automatik statliga pekpinnar och regleringar som medicin mot alla samhällets problem.

Men samtidigt är Miljöpartisterna inga skattesänkare. De vill avveckla kärnkraften helt, och grusa arbetslinjen genom att återinföra friåret. Försvaret ska avskaffas, och arbetsveckan ska på sikt kortas med tio timmar.



De politiska skillnaderna mellan MP och allianspartierna är kanske dock inte det främsta hindret mot ett samarbete. Det rödgröna vänsterpartisamarbetet har varit skakigt, men fördjupas alltmer. I takt med att valet närmar sig kommer fler och fler gemensamma åsiktsförklaringar att göras, och MP kommer troligen att befästa sin position till vänster allt mer. Ju fler löften MP ger tillsammans med de övriga vänsterpartierna, desto svårare kommer det att bli för dem att kompromissa med de borgerliga. Skillnaderna mellan blocken växer ständigt.

Reinfeldts och Björklunds intention är god, men det är mycket långt till att förverkliga den. Och bäst om det inte behövs.