Salem Al Fakirs så lättlyssnade, milt bombastiska pianovirvlande marschtakter har mitt i nystöpta loungekompet fått vassa kanter, spjutspetsar och nålar. Som sticks, pickar, pockar och provocerar. Slår in som karga vågor från havet samtidigt som maestron bakom sin plexiglasinramade keyboard, längst fram mitt på scenen, går loss som en besatt labbprofessor över tangenterna.


Kanske är det de hornbågade glasögonen, slipsen och koftan, och handen som åker i skytteltrafik mellan tangenter och nedglidande glasögon. Kanske är det bara faktumet att artisten tycks ta publikens genuina intresse för det som hörs och sker för givet.


Hur som helst är Salem Al Fakir en av de mest personliga och närvarande artister som beträtt en svensk scen på länge. Det finns ingen distans till publiken, inget "vi och dom". Al Fakir reagerar lika snabbt och mycket på publikresponsen, suger åt sig den som en svamp, som på sin slipade medmusikers anslag. Kommunikationen är total.

Om än spetsad med Salem Al Fakirs nyfunna förkärlek till den gamla skolans dancehalldofter.

Sångaren missar inte ett tillfälle att slå på reverben och låta rösten utmynna i ett ihåligt eko. Reggaetakten letar sig in i flera av de sprudlande cocktails av Stevie Wonder-soul, 70-talets Elton John-pop och James Bond-anthems som är några av verktygen i den version av "Den lille kemisten" som Salem Al Fakir måste ha fått i julklapp som barn.

"Mirror", "It's true", "This is who I am", "It's only you", "Good song", "One of the others", "Astronaut", "Roxy" – alla får de nya, välsittande kostymer som bara skapar upptäckarglädje den här kvällen.


De som hittade till Kristianstads bästa konsertlokal under fredagen – vilka städer kan skryta om ett scenrum som liknar ett New York-loft? – kan räkna sig som riktiga små krösusar i konsertupplevelse efter Salem Al Fakirs höstturnéstart på Yllan.