Berlin har i dag en sällsynt dragningskraft på konstnärer. Låga hyror, omfattande ateljéprogram och goda utställningsmöjligheter skapar ett gynnsamt konstklimat. Även stadens unika historia attraherar och många är de konstnärer som intresserar sig för de drastiska förändringar Berlin genomgått sedan 1989. Ofta undersöks hur vi bearbetar erfarenheterna av historiskt svåra händelser och hur man i stadsbilden väljer att bevara eller radera spåren efter dem.

Den franska konstnären Sophie Calle uppsökte i mitten av 1990-talet platser i forna Östberlin från vilka kommunistiska symboler och monument rensats bort. Verket "Die Entfernung" består av tolv fotografier av tomrummen på dessa platser, presenterade tillsammans med konstnärens intervjuer med lokalbefolkningen, sammanställda i reseboksliknande skrifter. De försvunna symbolerna ersätts här av de intervjuades minnen av dem, minnen som ofta är såväl motstridiga som ideologiskt präglade. Fotografierna i sin tur inkluderas främst för att påminna om vad de inte kan förmedla. De synliga lämningarna efter kommunisttiden blir allt färre i Berlin, en utveckling som ställer höga krav på människors hågkomst.



Berlinbornas historier och erfarenheter har även intresserat den New York-baserade konstnären Shelly Silver. Några år efter murens fall genomförde hon hundratals videointervjuer med människor på Berlins gator, med syfte att undersöka hur de uppfattade sin identitet, sin nationella tillhörighet och sitt nya, enade hemland. Det färdiga verket "Former East/Former West" är ett värdefullt dokument över vad det innebar att vara tysk strax efter kalla krigets slut. De intervjuades rädsla för det okända tydliggör den mentala gräns mellan öst och väst som inte försvann med rivningen av den fysiska muren.

Den Londonbaserade, tyskfödde konstnären Lutz Becker har i ljudverket "After the Wall" skapat en direkt studie av murens försvinnande. Verket består av ett montage av radioinspelningar gjorda vid muren veckorna efter öppnandet. Becker har valt klingande abstrakta ljud, härstammande från de hammare som mötte kompakt betong i rivningseuforin vid exempelvis Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor och Potsdamer Platz. Människorna, som dygnet runt hackade med sina redskap, gav den tidigare så stumma muren en röst som ekade över staden.



Den faktiska muren spelar en viktig roll i Wieland Specks installation "Berlin Off/On Wall". 1978 lät Speck filma sin konstnärskollega Per Lüke då han klättrade upp på muren och spelade harpa med såväl säkerhetsvakter som allmänheten som åskådare. Flera årtionden senare hittade Speck fotografier av aktionen i Stasis arkiv i en omfattande mapp betitlad "harpspelaren". Då han presenterar den ursprungliga videon tillsammans med Stasis fotografier och andra dokument väcks minnen av en period då alla tycktes upptagna av att iakttaga varandra.

Berlins drastiska historia kan ofta skönjas i dess arkitektur. Den brittiska konstnären Tacita Dean har sedan hon flyttade till Berlin för knappt tio år sedan intresserat sig för symbolvärdet i flera av stadens byggnader. 2004 spelade hon in ett suggestivt filmverk vid Palast der Republik, den östtyska parlamentsbyggnaden som restes på 1970-talet där stadsslottet från 1700-talet en gång legat.

Slottet, som skadades under andra världskriget, sprängdes 1950 i luften av den östtyska regimen eftersom de såg byggnaden som en symbol för den preussiska kungamakten. I vad som verkar vara en önskan att återigen radera ut en oönskad historisk referens, och återvända till tiden före andra världskriget, beslutade man för några år sedan att riva Palast der Republik för att ge plats åt en byggnad vars fasad replikerar det gamla slottets. Åsikterna har varit delade om denna resa bakåt i tiden. En livlig debatt har förts om hur man bör prioritera mellan att hålla det kollektiva minnet vid liv och undanröja symbolerna för den förtryckande kommunistiska regimen.

I Tacita Deans tio minuter långa film ses några av Berlins landmärken speglas i Palast der Republiks modernistiska glasfasad. Filmen sätter in byggnaden i dess urbana sammanhang och utgör en reflektion över såväl forna som rådande regimers önskan att skriva om historien.



Frank Thiel växte upp i östra Berlin men flydde till väst 1985. Strax efter att muren föll började Thiel skapa fotoserier över dess existens och över de monument som han anade skulle försvinna som en konsekvens av regimskiftet. Bland annat lät han dokumentera kommunismens arkitektoniska maktinstrument. Byggnader som exempelvis vakttorn tilläts fylla hela bilder, ett val som framhävde deras förtryckande karaktär.

Till en nyligen färdigställd fotoserie letade Thiel upp gardiner i övergivna kontors- och industribyggnader i forna Östberlin, tog dem med sig till ateljén, ångströk dem, hängde dem i omsorgsfullt ordnade veck och fotograferade dem framför dagsljuset i fönstren, allt i en önskan att återskapa vad som en gång varit. I gardinernas välordnade precision ekar den forna östtyska regimens rigida hållning. Tagna ur sina sammanhang framträder de som stumma vittnen till kommunismens fall och den följande nedgången av industrisektorn i öst.

Wolfgang Tillmans, en av Tysklands internationellt mest uppmärksammade konstnärer, spelade 2003 in en video vid det drygt 40 år gamla Europa-Center i forna Västberlin. Till en panflöjtsversion av Scorpions powerballad "Wind of Change" ses en månlik formation pryda kvällshimlen ovanför höghuset – den gigantiska, roterande, guldgula Mercedeslogotypen. Kameran vandrar därefter nedåt längs byggnadens fasad för att slutligen nå källan till musiken – några utländska gatumusikanter.



Med enkelt och direkt tilltal visar Tillmans hur detta kvarter, som en gång utgjorde Västberlins sprudlande kommersiella kärna, nu befinner sig i utkanten av den enade stadens centrum. Kapitalismens högborg utgörs i dag av skyskrapelandskapet vid Potsdamer Platz, torget som muren en gång skar rakt igenom.