Det är en tidig morgon i november 1989. Det ser ut att bli en mycket fin dag. Solen skiner och det lugna vattnet leker med solstrålarna. Jag har tagit nattåget från södra Tyskland via Hamburg till Köpenhamn. Målet är Sverige och syftet med resan är att spela in ett föredrag för radion. Nu sitter jag på flygbåten mellan Köpenhamn och Malmö. Det är inte tyst på båten. De sömniga resenärerna lyssnar på Danmarks Radio. Och så kommer nyheten när timmen är slagen: "Muren er faldet", säger den danska radiorösten. Muren har fallit. Det är väl ändå inte möjligt, far det genom mitt huvud. Den första hypotesen är att allting är annorlunda i Danmark. Här har dom säkert flyttat skämten från 1 april till november.



Men framme i Malmö blir det som först lät som ett misslyckat danskt skämt visshet. Den så kallade antifascistiska skyddsvallen, den östtyska muren som sedan 13 augusti 1961 omringat Västberlin och utgjort en välbevakad gräns mellan Väst- och Östtyskland hade övervunnits av människorna i Östberlin, huvudstaden i den Tyska Demokratiska Republiken.

Tidningarna publicerade stora bilder. Man såg jublande människor på muren. De politiska kommentatorerna arbetade för högtryck i hela världens medier. Vem hade kunnat annat detta? Ingen!

Om verkligheten dristar sig till att överträffa dikten så är det skäl nog att vända sig till lyriken för att kommentera verkligheten. Sa en av bildade redaktörerna som jag träffade dagen därpå på radion i Malmö. Och sen citerade hon en strof ur T. S. Eliots "The hollow men". Men hon bytte ett ord mot ett annat. Hon strök world och satte i stället in förkortningen GDR som står för German Democratic Republic:



This is the way the GDR ends

This is the way the GDR ends

This is the way the GDR ends

Not with a bang but a whimper



Jag minns början till slutet på den östtyska regimen. Det är en dag på sommaren 1989. Vi läser lokaltidningen vid frukostbordet hemma i vår lilla by utanför en sydtysk universitetsstad. "Kolla här", säger Marie. "Ungern har öppnat gränsen till Österrike." Hon pekar på en liten notis på tidningens förstasida. "Det är väl inget", tycker jag och pekar på en mycket större artikel med en bild på en vovve. Kommunfullmäktiges ordförande inne i stan har en tax. Jycken är bortsprungen sedan några dar – eller kanske kidnappad. Vem vet? Kommunchefen har fiender. Polisen är inkopplad.

Av detta kan vi lära: Hundar försvinner. Länder likaså.



Det dramatiska året 1989 går mot sitt slut. Tiden mellan jul och nyår tillbringar vi i Berlin. Självklart beger vi oss till den östra delen. Här är centrum som det alltid har varit: en dyster kontrast till Västberlins livfulla kommersiella mittpunkt, det eleganta Kurfürstendamm. "I dessa den revolutionära förändringens tider behöver mänskan vägledning. Vad skulle gamle Berra ha sagt?", undrar Marie.

För att få svar på frågan beger vi oss till hans forna bostad som numera är ett museum, Brecht-Weigel-Gedenkstätte. Redan vid ingången till museet, hittar vi ett svar. På en vägg i korridoren har någon satt upp ett känt citat av Bertolt Brecht:



Det gamla och det nya delar inte bara upp människorna i två hopar, människor av det gamla och det nya slaget, utan det nya kämpar med det gamla inom varje människa.



"Schysst typ, den där Brecht", säger vår trettonåring. "En djupsinnig fan. Nu vill jag åka hem."



I Östberlin går vi också till Berliner Ensemble, en teater. "Vad spelar ni? Finns det biljetter kvar?", frågar vi. Trettonåringen himlar med ögonen. Damen i kassan ler överseende. Hon märker att vi är från väst. Hon svarar: "Jag har inte sålt många biljetter på sistone. Vi spelar en pjäs av Volker Braun. Den heter "Lenins död"."

"Ska vi gå på begravning nu också?", utbrister 13-åringen upprört.

"Nej, nu åker vi hem", svarar Marie. "Det är begravning på gång. Men i verkligheten."